Yes I do, och jag är mer levande än någonsin!

Livet är underbart, allt bara klickar hela tiden. Skolan känns bra, mina vänner känns bra, familjen känns bra, ja det är oändligt. Det spelar ingen roll om jag är ledsen eller känner mig deppig, set slutar alltid med att jag till slut fnittrar och har mig utan att jag tänker på det. Det är nästan så att jag börjar tro på detta med att vara glad hela tiden. Jag vet inte vad som har hänt, jag har bara fått en snäv vändning i livet.


Min islandsresa var helt underbar. Jag åkte först till Kirkjubae där jag fick följa med på avelsvisning och tävlingar. Träffa många kända hästar och fota många underbara bilder. Av någon anledning kände jag mig inte helt trygg så att säga där, så jag åkte helt sonika till andra sidan ön med mina lärare och bosatte mig hos min gamla underbara roomie Sanna. Sanna har gått på Dille, men hon är så hemmakär att hon inte helt trivdes i Sverige. Jag förstår henne numera helt och hållet, Island är ett underbart land!

Jag fick vara med på s.k Göngur, där man vallar hem tusentals med får från fjällen. Lammen ska först och främst hem. De ska sorteras efter de som ska slaktas eller avlas vidare på. Det var mycket jobb må jag säga, många får. Men roligt vill jag påstå att det var. Jag fick även följa med till slakteriet när första slakten skulle ut. Usch, vad jag mådde illa. Det kändes hemskt att se de söta små djuren bäa omkring, och sen kommer de skinnflådda och folk gräver ut deras inälvor, klipper huvud och ben. Lukten var verkligen äcklig. Jag kunde knappt äta efter det och bestämde mig för att det inte var min grej det där med slakteri.

Senare får jag veta att alla från slakteriet (Sanna, hennes pojkvän, hennes syster och bror bland annat) skulle iväg på Rafting (forsränning) och Paintball. Jag kunde få följa med om jag jobbade en dag på slakteriet.... JÖSSES! Melina Svendén på ett slakteri? Det var bara att bita ihop, för jag vill ju jättegärna följa med dem.
Vi skulle åka tidigt på en lördag. Så jag bestämde att jag kunde sova hos Sanna (som tillfället bodde över nära slakteriet för att slippa resa fram och tillbaka). Men Sanna sov när jag kom dit. Så jag kollade om jag fick sova i Gästhemmet, hos Rasmus som är ett f.d Dillebarn. Vi försökte sova tidigare än de andra. Men hela huset var fullt med höga skratt, musik och allmänt oljud. Till slut gav jag upp och tyckte mig känna igen Alex röst (Sannas pojkvän). Nog var han där. Så han fick mig att följa med att jobba på slakteriet klockan ett på natten till fyra på morgonen. Hela min skräck för alla döda skinnflådda, halvben- och huvudlösa får försvann. Vi skulle ta bort gummisnoddar som satt mellan hals och framben. Jag fick tillslut rutin på det och trängde runt bland alla fåren. Sen skulle de packas in med ett nät, och därefter med en plastpåse. Jag arbetade snabbt och tyckte det var jättekul. Dock fick jag bara ungefär två timmars sömn, eftersom vi skulle åka tidigt på morgonen.

Vi gav oss iväg med bussen ungefär klockan åtta. Alla var trötta, även jag. Efter två timmar stannade vi i Akureyri där över hälften av alla i bussen sprang in till Systembolaget och köpte ett stort antal med ölflak och annan alkoholdryck. UNDERBART! Hur ofta händer sånt i Sverige? Till deras besvikelse fick de dock inte dricka innan Raftingen då de måste vara helt nyktra under den färden. Vi åkte väl en timma till innan vi var framme. I sista stund fick jag panik då jag såg bilderna. Sök bilder får ni se. Men det gick bra, jag var livrädd i början dock. Efter halva färden stannade vi vid en speciell klippa, där man kunde klättra upp en sisådär tre meter och hoppa rakt ner i forsen. Nästan alla gjorde det. Så jag bestämde mig för att jag också borde klara det. Jag tror jag stod där uppe och skakade i tio minuter innan jag trotsade min rädsla och hjärtslag, och hoppade. Det var väldigt läskigt, men jag klarade det. Tror till och med att folket applåderade då jag hoppade. Usch. Efter det vågade jag i alla fall hoppa i vattnet från båten under färden. Jag lyckades hamna mellan båten och klippan med ungefär en decimeter till godo, hade den decimetern inte funnit hade jag kunnat skada mig rätt kraftigt. Jag satte nog några extra hjärtslag på många i båten som såg mig vara nära döden.

Efter Raftingen spelade vi Paintball, jag var trött och oengagerad. Men jag sköt många ändå och klarade mig bra. Tills någon sköt mig rätt på munnen så jag fick käka paintballgegga. Usch, inget att rekomendera. Bollen gick igenom ansiktsskyddet jag hade, otroligt.

Så var det vägen hem. Folk sjöng och stämningen var god. De drack öl också. Jag somnade, eller försökte i alla fall att sova. Det skulle ju vara en avskedsfest för mig då vi kom tillbaka. Så jag behövde energi kände jag. Trots att alla väckte mig och tyckte att jag skulle vara vaken, envisade jag alltid med att somna. När vi var en bit utanför Akureyri så började bussen helt plötsligt skumpa och fara upp och ner. Ungefär som när man kör väldigt fort på en grusväg. Bussen stannade och alla fick gå ur. Ett däck hade gått sönder och slitis av! Så vi var fast mitt i kolsvarta natten utanför Akuryeri med bussen! Vi festade och väntade där i över två timmar innan en ny buss kom och hämtade hem oss. Så när vi närmade oss Kópasker (därifrån resan utgick) så hoppade jag av tidigare och åkte hem till Sandfellshaga istället. Jag var så förbannat trött!

Dagen efter så skulle vi dessutom ha Göngur, ingen stor, men valla hem i alla fall. Men jag blir ganska energisk när bakfyllan börjar släppa. Så det gick ju bara bra.

Nästa äventyr, slakteriet! Jag fick hänga upp krokar som fåren sen skulle hänga på. Enkelt bra arbete. Samt hjälpa till att städa undan tonvis med koagulerat blod och tappade inälvor och halva fårben som låg lite här och där. Rasmus bestämde över mig, jag blev hans slav. Typiskt. Men jag tror jag var en duktig slav, för jag gjorde vad han sa. Sen kastade han blod som hamnade på mitt ansikte istället för där det skulle hamna. Jättekul. Det var väldigt kul på slakteriet, jag har redan jobb till slaktsäsongen nästa år... Huhu

På kvällen var Sanna hemma en sväng. Jag vill så klart vara med på slakteriet dagen efter också. "Vi syns imorgon, hejdå" "Hejdå" ungefär sa vi när hon gick. Då frågade hennes mamma "Syns imorgon...?" Ups, jag skulle ju åka till Akureyri då och sova hos Natta, för att dagen efter ta flyget till Reykjavik. Så det blev en snabb packning. Jag hann inte förbereda mig till hemresa. Gunnar (Sannas mammas gubbe) skulle till kiropraktorn just den dagen. Så det var min enda möjlighet, jag kunde inte åka dagen efter. När jag äntligen var själv i stan i bilen bröt jag ihop totalt. Hur skulle jag kunna åka ifrån detta underbara land, dessa underbara människor? Det var hemskt! Jag ville verkligen inte hem!

Men stämningen lättades när jag var hos Natta, hon var på gården Skrida som låg 10 min utanför Akureyri. Vi red lite hästar och var i stan på kvällen och fikade. Jag kunde dock inte äta. Jag hade världens huvudvärk. Resfeber, eller villstannakvarfeber.

Tack vare att jag åkte tidigare så fick jag dock en ny underbar vän, Natta! Vi hann lära känna varann rätt fort. Vilken underbar människa! Det fanns bra saker med den hemresan insåg jag. Det kändes bättre då.


Ånej, jag har inte bloggat på väldigt länge. Det har bara inte blivit så. Så, haha här kom ett jättelångt inlägg.

Jag minns allt som om det vore igår, och jag har nog bara skrivit ner hälften av alla underbara upplevelser jag fick på både södra och norra Island. Jag tänker återvända dit, jag känner en viss samhörighet med Island. Den resan är en väldigt gammal dröm. Att den nu blev så lång och underbar får mig att bli helt salig.

TACK till alla som jag träffade, och för allt jag har fått, all vänlighet och glädje. Jag kommer alltid att minnas denna resan. Alltid! Jag vet vart jag tänker sikta mot när jag slutat trean, vilket jag gör nu till sommaren.


Avslutar med pussar och kramar, samt ett drös bilder. 



Först ut bilder från Kirkjubaepraktiken
                

Från Godafoss

  

Salig blandning från Sandfellshagapraktiken


                

Hemresan

   


(Fem poäng till den som orkade läsa hela inlägget!)

Vad är mänskliga rättigheter egentligen? Det är några punkter som finns nedskrivna. De är till för att vara rättigheter och vägledningar helt enkelt. Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta om detta. Hur många i världen följer detta? Eller ens vet att de finns?

Vi både ser och vet så lite om vår omvärld. Det vi lever i präglas vi av. Vi är beroende av den mark vi lever på. Vår familj och vänskapskrets formar oss, vi blir som dem om vi inte säger ifrån. Somliga sliter sig loss och beger sig iväg för att finna ett nytt liv, ett nytt sätt att leva på. Möjligheterna är så stora. Har vi bara viljan så kan vi göra så mycket. Detta är dock begränsat, oerhört begränsat tyvärr. Jag kan fara vart jag vill, pengarna kan jag egentligen rätt lätt tjäna ihop, eller få bidrag. Jag kan åka iväg och se min värld. Jag lär mig hur den ser ut, jag får bilder som jag föreställer mig ifrån. Jag kan kolla på tv, internet och tidningar och faktiskt till stor del veta hur folk i omvärlden har det. Det är min rättighet att få möjligheten till det. Mitt land är inte fattigt, vi spenderar ganska mycket pengar på diverse saker. För vi kan göra så här, vi kan ge varann stora möjligheter. Vem som helst kan med lite skicklighet och smarthet bilda ett parti, och ha en möjlighet till att styra landet. Vem som helst kan göra detta!

Men hur är det med de andra miljader människor som lever på jorden? Det finns de som inte ens kan gå utanför sin by och överleva i alla fall. Andra får inte ens vara i sin by, för de är inte välkomna. Vissa lever i en stor stad med väldigt många människor, vilket resulterar stor orättvisa och strid. Endel sover ute på gatorna, andra ligger i varma sängar. Vårt ego säger till oss att unna oss själva, istället för att hjälpa andra. Det mest humana som finns är förmodligen egoismen. Att förse sitt eget, och inte bry sig om de andra.

Kolla bara värdet på en lunch som jag får serverat en skoldag, den har väldigt mycket mer värde i andra länder. Den är eftertraktad och unik för många. Jag blir fullkomligt galen då jag ser andra människor som inte uppskattar sin tillvaro. De utnyttjar inte sina möjligheter och är missnöjda med hur vi lever. Dessa människor skulle själva kunna påverka om de ansträngde sig. Det är deras rättighet, så som de andra människor som lever runt omkring oss.

Vi gör saker för att vi kan. Vilket för mig galen, för vi borde inte få göra så mycket som vi gör.

Här i Östras kök sitter jag. Det är mörkt i hela huset. Jag sitter ensam med min underbara musik i hörlurarna. Detta låter ju oerhört tråkigt och depigt. Men det är så skönt att bara få koppla bort världen och dess ljud, och bara höra de ljud man älskar mest. 
 
Jag har under en tid nu pratat med Sanna, älskade Sanna som bor på Island, hon har gått på Dille. Jag vill inte, men jag antar att hon har slutat (inte varit på Dille sedan innan jullovet -08). Jag saknar henne. Man inser det ännu mer när man pratar med henne. Jag bodde med henne i princip hela ettan. Trots att jag var en rätt tråkig människa, som kanske inte många gillade. Så gillade hon ändå mig. Jag lyssnade jämt på henne, och hon på mig. Hon får en att skratta så oerhört, bara genom att vara sig själv. Hon kan framstå som så dum, men det är osanning. Hon är en smart människa. Vissa vet man att man kommer ha kvar resten av livet, oavsett. Sanna är en av dem, jag är nästan helt säker på det.

I morgon skall hästarna vila och jag ska hitta inspiration till att fixa ett jävligt bra arbete om Mänskliga rättigheter bara från ingenstans på kort tid. Wish me good luck.


Bild på mig och Fluga från Dillemästerskapet. Jag var utklädd till
skrotnisse med en overoll med "Svendéns bil och mekaniska"
text på ryggen. Flugas svans pryddes med en nummerplåt av
kartong. Foto av Sara Kangeby


Kram och så. /Melina

Alla talar och föreläser så mycket om att en korrekt form är då all enerig och bärighet kommer bakifrån, när hästen bär upp sig kommer eftergiften i nacken. Detta stämmer uppenbarligen jättebra. Men hur gör man? Det går att göra bra saker med häst på väldigt många olika vis. Precis som det går att göra väldigt många dåliga saker på många vis.

En metod som jag finner väldigt vanlig är att ha korta tyglar, hålla i munnen, driva fram hästen och samtidigt förhålla den. Perfekt, hästen bär sig mer bak och ger efter i nacken. Snabbt och enkelt går det också. För tillfället kanske. Men vänta lite, blir inte hästen spänd då vi gör så här? Det är klart, det är spänningen som får hästen att se samlad och bärande ut. Hästen kanske får mer aktion, då har man väl nått det man är ute efter. Men är detta en hållbar metod? Det anser inte jag. Spänningar i hästen ger den låsningar, vilket resulterar rörelseförhinder.

Är det så här vi vill se hästarna? Spända och ihoptryckta?

Jag föredrar vacker ridning. Hästar som är helt avspända, som har byggts upp och utbildats under längre tid.

När jag rider Fluga utan tyglar. Utan ber henne om uppmärksamhet med min kropp så rester hon hals och nacke. Hon har ett öronspel som tyder på att hon är uppmärksam på mig. Om jag tar lite i innertygeln så orkar hon inte gå med eftergift under längre tid, men hon ger efter i nacken. Hon har fortfarande rest sin hals, självbärande, och samtidigt ska ge efter så blir det jobbigt för henne. Detta kräver tid och styrka.

Nu tror jag att jag börjar förstå innebörden av rätt form. Det jag anser är felaktigt är då man själv bär upp hästen. Det är mitt mål att aldrig behöva göra det. Det fina är att jag har fått uppleva känslan själv. Jag talar inte alltid bara om saker som känns logiska och rätt. Jag upplever dem.

Detta är ett intressant ämne. Hästar över huvudtaget går det att diskutera oändligt om. Detta skulle bli ett betydligt längre inlägg. Men jag tappade gnistan, så det får bli bra detta. Nu börjar huvudet gå i konkurs. Dags att sova med andra ord.



En bild jag fotade för rätt länge sen.


Jag uppskattar alltid kommentarer. Sånt är kul.
//Melina

Jag känner att jag nästan har tappat lusten helt att skriva. Skolarbeten som intresserar mig, som jag gillar att skriva om, orkar jag bara inte med. Jag har inte ens inspiration till att blogga. Om jag kommer på något att skriva om brukar det sluta med att jag glömmer av det och stänger till slut bloggrutan. Tur att inte så många läser min blogg.

Nu när jag ändå skriver så vill jag säga att jag upplevde en underbar känsla nyligen. Det regnade ute och jag kände doften av sommar regn. Gräset här i Jämtland börjar bli riktigt grönt och även träden har börjat att grönska. Det är underbart, jag blir så glad. Det är dessa underbara känslor man uppskattar så mycket, att man gärna utstår en dyster vinter/vår här.


Jag har en klump i magen och tankar som ständigt
plågar mig. Jag vet inte vad jag håller på med, hur
jag tänker eller säger. Jag är ledsen över det


Kolla min fotoblogg www.sursillen.blogg.se
den är roligare än denna bloggen just nu.



Jag


Här avslutar jag detta inlägg. /Melina

Detta skulle kunna bli ett negativt blogginlägg, för det är så jag är nu. Jag hatar det. Men jag behärskar mig, jag får sitta här och grubbla min irritation över livet och min tillvaro.

Tur är så har jag inte varit på negativt humör hela dagen. Vi hade avelsvisning på skolan. Givetvis visade jag Fluga som bjöd på den bästa passen hon någonsin gått i. Lite mer tempo så hade vi fått 8,5, annars fick vi 8 på pass. Jag blev glad efter läggningen. Jag kan, hon kan, vi kan helt själva utan hjälp. Övriga gångarter gick helt okej. Hon kändes fin, det var kul! Jag fick beröm av Gudni Augustson (som var domare) för en fin visning. Han tycker att jag har gjort ett bra jobb med henne. Det glädjer mig så!

     
Alla små bilder går att klicka på så ser man dem större. Foto Josefine Åhman


God natt /Melina

I förgår läste jag en tråd på ett forum som handlade om gummiband på häst. Dessa gummiband sätter man fast på hästens framben, alltså ett långt band som sitter på vardera framfot. Då hästen travar och sträcker fram sitt ena ben så tar detta gummiband i så att andra änden drar fram det andra benet  som måste fram och lyfta. Detta är en metod som får hästen att lyfta på benen ännu mera efter människans behag! Den tränas främst på gångartsraserna American Saddlebred och Tennessee walking horse vad jag har förstått.

I denna diskution fanns det också en människa som har varit i England och jobbat med Saddlebreds och bland annat använt denna gummibandsmetod. Hon förklarade mer ingående om metoden och dess effekter. 

Det förklarades också om en metod som heter shackles som innebär att man praktiskt taget drar upp benen på hästen för att den ska lyfta mer, ungefär som tömmar vid tömmköring fast de sitter fast på benen.

Till en början i diskutionen så var väldigt många emot detta och sa att det var hemskt med denna gummibandsmetod och dylikt. Sedan fick de förklarat för sig av någon som då sa att det inte alls är så illa. Hon förklarar att hästens ryggverksamhet påverkas negativt av att hästen måste lyfta benen så högt och att deras halsresning måste vara hög. Är den inte nog hög använder man inspänning för att hästen skall resa upp halsen högt. Man använder även tunga kedjor på bakfötterna som skramlar och får hästen att lyfta mer på benen. Hon tillägger att det inte finns något positivt med det. MEN hon är för denna metod och försvarar den till en viss del. Hon har varit med och tränat hästar på detta vis, alltså inte valt att inte träna dem på grund av allt negativt det för med sig. 

När det har gått ett tag och folk har skrivit åsikter och frågor fram och tillbaka så början faktiskt den större delen acceptera dessa metoder och att man gör på detta vis. Jag tror dock inte att de skulle använda de själva, men de talar ut om att det kanske inte var så farligt som det lät. Detta med gummiband är ungefär som för en människa att gå på gymmet, gummibanden får musklerna att ta i mer och töjas ut och blir starkare för rörelsen. 

Varför utsätter vi våra hästar för detta? Kan vi inte nöja oss med att låta dem vara som dem är?!

Jag kan hålla med om att metoden inte känns så farlig nu när jag vet lite om den, men jag gillar den inte. Jag blir bara så ledsen över att människor faktiskt tar till sig makten och tränar på detta vis, bara för att de kan och ska showa med sina hästar. Jag bara undrar varför? Dessa gummiband går förvisso av då det blir för mycket tyngd eller att hästen trampar på dem. De ger endast effekt om hästen själv tar i. Men det är ju helt sanslöst att vi faktiskt måste använda sådana HÄR metoder för att få upp benen på hästen! Hästen har ingen ryggverksamhet, ryggen blir låst och sänkt. Alltså kommer hela mankpartiet ner och hästen kan inte vinkla bakbenen under sig eftersom höfterna inte har någon rörlighet.

Men jag tycker fortfarande inte om detta. Om vi vill ha en häst med höga lyft kan vi satsa på att köpa en som har dem naturligt och avla på dem som har det naturligt.

Boots kan man använda för att hästen ska lyfta mer på benen. Det är vardagsmat i Sverige och övriga länder. Gällande boots (som nämns i tråden att det är ungefär samma princip att använda boots som träningsmetod, lika onaturligt) så kan man rida med dem med vett. Det finns ju de som lägger en jävla tyngd på hästens framfötter för att dels få lyft och dels ren takt. Jag har varit en av dem. Jag anser att man borde minska maxtyngden på islandshäst som är 300 gr på vardera fot. Om man värmer upp hästen så att musklerna är varma och starka och sedan rider med boots tror jag att de endast kan leda till det positiva. Med boots har hästen fortfarande fri rörlighet, den kan inte skada sig på något vis med dessa. Endast muskler och ligament kan ta skada vid felaktig användning (ex att man rider med dem väldigt mycket och på kalla muskler). Med gummiband kan man ändå göra en felaktig bedömning och ha dem för kort = hästens rörelsemönster förstörs så att den kan tappa takten och gå omkull. Är de för långa kan de förvisso gå av om de kliver på dem, men risken att de inte går av kan finnas. Hästen kan bli rädd och springa iväg, tänk då om den springer in i skogen och trasslar in sig och går omkull. Nej jag tror inte att dessa risker är stora över huvudtaget, men de är fortfarande risker.

Tur att det är förbjudet i Sverige att binda ihop hästens ben. Jag ser ingen anledning till framträning av skyhöga lyft. Finns de så finns de, annars så får man acceptera hästen som den är om den inte har höga lyft. Det är mycket mer imponerande att se en välriden häst röra sig med kraft och energi på bakdelen med rundad överlinje och med mindre lyft än en häst med skyhöga lyft som har en stel och låst överlinje.

Jag är väldigt ställd över detta ämne, det är ett stort ämne. Jag tror att jag kan ändra vissa åsikter och spekulera fram och tillbaka. Men detta är lite tankar som faller mig in. Kommentera gärna om ni har något att tillägga eller vad som helst. Jag har i alla fall varit nära gråt vid tanken på detta.

Nu framöver kommer jag att se annorlunda på min häst, på andra hästar och deras träning. Jag önskar att fler kunde göra det.

Är ni intresserade av att se bilder på Shackels, kolla här; http://www.nobynas.se/Friesertraning.htm


/Melina

Det var något jag funderade på som jag tänkte blogga om. Men jag har nog glömt vad det var. Jag tror det handlade om hästar. Det var väl kanske inte direkt någon överraskning. Jag kommer förmodligen inte att komma på det. Synd, eller nått.

Nåväl, nu sitter jag med musik i öronen och leker med bilder. Det är inte så jättemånga elever på skolan just nu, vet inte vart alla är. Men jag är här, både pigg och glad. Det är bra, för jag brukar annars vara så trött. Förut på mentorstiden blev vi bjudna på fika. När det handlar om fika (innehållande kakor och bullar) så kan vem som helst vinna mitt hjärta, nästan. Jag vet inte om min mentor vill fjäska lite för oss kanske? Hon lyckas i så fall väldigt bra. Nu kanske ni tycker att jag låter väldigt glupsk, så är nästan fallet. Men bara lite grann.

Tro på fan att jag inte har berättat om helgen än. Det ska jag göra, för det var så mysigt.

Jag och Erik åkte hem till hans familj i Hallen som ligger närmare fjällen och cirka sex mil från skolan. Bussresan tog ungefär en och en halvtimma. Men det var väldigt intressant att beskåda... träden. Eftersom den kära pojken fyllde år dagen innan så väntade paket till han när vi kom fram som han fick efter maten. Jag glömde klantigt nog hans paket.

Om det var fint väder dagen efter så var det planer att åka till fjällen. Jag bad till Gud kvällen innan och bad om sol. Jodå, det var fullt med sol på lördagsmorgonen. Men jag tror fortfarande inte på någon Gud. Vi packade på oss kläder, mat och annat onödigt och bilade till fjällen. Det var jag, Erik, hans mamma Anna med sin man Johan och Eriks syster Emma. Sen vorsteht(?)hundarna Hera och Kalla, jämthunden Tispa och Gibson som är en slags setter.

Vi tolkade från parkeringen, Johan körde med Tispa i knäet och Anna satt i vagnen med tre hundar i famnen. Jag, Erik och Emma tolkade på skidor med ett rep. Det var kul, jag var väldigt ostadig i benen i början men bra gick det. Så väl ute så skidade vi runt tolkandes efter hundar. Anna tränade hundarna på att hitta ripa. Hera var väldigt duktig, hon är en elithund på sådant. Kalla däremot är unghund som har mycket att lära. Hon förstår inte att hon ska stå still när riporna lättar, hon springer efter istället.

Vi hann fika en gång, sen skidade vi vidare och åt senare korv. Sen åkte vi hem. Eftersom det var mest nedförsbackar på vägen tillbaka så åkte vi fritt utan att tolka. Jag klarare mig väldigt bra, även i hög fart i nittiograderskurva. Stolt blev jag över mig själv. Jag som bara åkt skidor två gånger seriöst i mitt liv, första när jag var max tolv år, andra förra året i Bydalen. Det finns en film på min på Youtube när jag åker, precis när jag ramlar. Den är ganska vältalad nu på Dille...

Jag kan säga att jag hade väldigt ont överallt i kroppen dagen efter. Men det var det värt, för vilken underbar dag det var!

Se förresten Anna och Johans hemsida; www.forswards.se.

Kastar in lite bilder från vår skidfärd.

Dessa bilder fotade jag på vägen hem. De är gjorda till s.k fuskhdr.

Ibland bara rasslar tankarna fram i mitt huvud. Jag skriver, fnissar lite för mig själv över min ironi. Vad jag glömmer tänka på är hur det tolkas ur andra perspektiv. Ups, förlåt.

"Har gått och skaffat mig en sån där brudjävel också. Och förmodligen en av dom bästa :)
Är sjukt glad att jag har träffat henne för hon får mig att må så bra.
Mest hon som får mig att inte vilja ta livet av mig. Hon och Manu Chao för tillfället :p"

Oerhört fint skrivet, jag blir så glad över att läsa sådant. Men jag glömmer säga det, jag vet inte varför jag inte visar min glädje. Istället skriver jag;

"Men brudjävel, åh det känns så bra att vara en sån ;) Det låter ju liksom så anständigt och lovande. Mycket passande, abslout. Men det är lugnt, jag har ett väldigt fyndigt namn till dig också; Pojkfan.
Pusspuss!"

Ja, det lät ju väldigt kul när jag skrev det. Men nu när jag läser det förstår jag att han förmodligen blev lite smått förtvivlad och bestämde sig för att skippa det smeknamnet. Men jag har inget emot att bli kallad brudjävel, jag tycker snarare att det är rätt kul. Jag är inte ironisk nu. Gott folk, ha inte höga tankar om mig, fortsätt alltså som ni alltid tänkt om mig.

Jag tycker om Erik väldigt mycket och tycker det är dumt att vi inte kan träffas oftare. Stackarn måste lära sig att förstå sig på min dåliga humor, annars kommer jag nog göra sådana här tabbar fler gånger. Jag vet ju att det inte fanns något ondo med "brudjävel", därför gillar jag det.

Så mannen, kalla mig vad du vill! (yo)

Erik är min bästa förresten, onekligen!


Jag är lite dum nu, jag småäter. Det är inte bra för sommarens säsong, att jag aldrig lär mig! Uh


Farewell! /Melina