Vad är mänskliga rättigheter egentligen? Det är några punkter som finns nedskrivna. De är till för att vara rättigheter och vägledningar helt enkelt. Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta om detta. Hur många i världen följer detta? Eller ens vet att de finns?

Vi både ser och vet så lite om vår omvärld. Det vi lever i präglas vi av. Vi är beroende av den mark vi lever på. Vår familj och vänskapskrets formar oss, vi blir som dem om vi inte säger ifrån. Somliga sliter sig loss och beger sig iväg för att finna ett nytt liv, ett nytt sätt att leva på. Möjligheterna är så stora. Har vi bara viljan så kan vi göra så mycket. Detta är dock begränsat, oerhört begränsat tyvärr. Jag kan fara vart jag vill, pengarna kan jag egentligen rätt lätt tjäna ihop, eller få bidrag. Jag kan åka iväg och se min värld. Jag lär mig hur den ser ut, jag får bilder som jag föreställer mig ifrån. Jag kan kolla på tv, internet och tidningar och faktiskt till stor del veta hur folk i omvärlden har det. Det är min rättighet att få möjligheten till det. Mitt land är inte fattigt, vi spenderar ganska mycket pengar på diverse saker. För vi kan göra så här, vi kan ge varann stora möjligheter. Vem som helst kan med lite skicklighet och smarthet bilda ett parti, och ha en möjlighet till att styra landet. Vem som helst kan göra detta!

Men hur är det med de andra miljader människor som lever på jorden? Det finns de som inte ens kan gå utanför sin by och överleva i alla fall. Andra får inte ens vara i sin by, för de är inte välkomna. Vissa lever i en stor stad med väldigt många människor, vilket resulterar stor orättvisa och strid. Endel sover ute på gatorna, andra ligger i varma sängar. Vårt ego säger till oss att unna oss själva, istället för att hjälpa andra. Det mest humana som finns är förmodligen egoismen. Att förse sitt eget, och inte bry sig om de andra.

Kolla bara värdet på en lunch som jag får serverat en skoldag, den har väldigt mycket mer värde i andra länder. Den är eftertraktad och unik för många. Jag blir fullkomligt galen då jag ser andra människor som inte uppskattar sin tillvaro. De utnyttjar inte sina möjligheter och är missnöjda med hur vi lever. Dessa människor skulle själva kunna påverka om de ansträngde sig. Det är deras rättighet, så som de andra människor som lever runt omkring oss.

Vi gör saker för att vi kan. Vilket för mig galen, för vi borde inte få göra så mycket som vi gör.

Här i Östras kök sitter jag. Det är mörkt i hela huset. Jag sitter ensam med min underbara musik i hörlurarna. Detta låter ju oerhört tråkigt och depigt. Men det är så skönt att bara få koppla bort världen och dess ljud, och bara höra de ljud man älskar mest. 
 
Jag har under en tid nu pratat med Sanna, älskade Sanna som bor på Island, hon har gått på Dille. Jag vill inte, men jag antar att hon har slutat (inte varit på Dille sedan innan jullovet -08). Jag saknar henne. Man inser det ännu mer när man pratar med henne. Jag bodde med henne i princip hela ettan. Trots att jag var en rätt tråkig människa, som kanske inte många gillade. Så gillade hon ändå mig. Jag lyssnade jämt på henne, och hon på mig. Hon får en att skratta så oerhört, bara genom att vara sig själv. Hon kan framstå som så dum, men det är osanning. Hon är en smart människa. Vissa vet man att man kommer ha kvar resten av livet, oavsett. Sanna är en av dem, jag är nästan helt säker på det.

I morgon skall hästarna vila och jag ska hitta inspiration till att fixa ett jävligt bra arbete om Mänskliga rättigheter bara från ingenstans på kort tid. Wish me good luck.


Bild på mig och Fluga från Dillemästerskapet. Jag var utklädd till
skrotnisse med en overoll med "Svendéns bil och mekaniska"
text på ryggen. Flugas svans pryddes med en nummerplåt av
kartong. Foto av Sara Kangeby


Kram och så. /Melina

Alla talar och föreläser så mycket om att en korrekt form är då all enerig och bärighet kommer bakifrån, när hästen bär upp sig kommer eftergiften i nacken. Detta stämmer uppenbarligen jättebra. Men hur gör man? Det går att göra bra saker med häst på väldigt många olika vis. Precis som det går att göra väldigt många dåliga saker på många vis.

En metod som jag finner väldigt vanlig är att ha korta tyglar, hålla i munnen, driva fram hästen och samtidigt förhålla den. Perfekt, hästen bär sig mer bak och ger efter i nacken. Snabbt och enkelt går det också. För tillfället kanske. Men vänta lite, blir inte hästen spänd då vi gör så här? Det är klart, det är spänningen som får hästen att se samlad och bärande ut. Hästen kanske får mer aktion, då har man väl nått det man är ute efter. Men är detta en hållbar metod? Det anser inte jag. Spänningar i hästen ger den låsningar, vilket resulterar rörelseförhinder.

Är det så här vi vill se hästarna? Spända och ihoptryckta?

Jag föredrar vacker ridning. Hästar som är helt avspända, som har byggts upp och utbildats under längre tid.

När jag rider Fluga utan tyglar. Utan ber henne om uppmärksamhet med min kropp så rester hon hals och nacke. Hon har ett öronspel som tyder på att hon är uppmärksam på mig. Om jag tar lite i innertygeln så orkar hon inte gå med eftergift under längre tid, men hon ger efter i nacken. Hon har fortfarande rest sin hals, självbärande, och samtidigt ska ge efter så blir det jobbigt för henne. Detta kräver tid och styrka.

Nu tror jag att jag börjar förstå innebörden av rätt form. Det jag anser är felaktigt är då man själv bär upp hästen. Det är mitt mål att aldrig behöva göra det. Det fina är att jag har fått uppleva känslan själv. Jag talar inte alltid bara om saker som känns logiska och rätt. Jag upplever dem.

Detta är ett intressant ämne. Hästar över huvudtaget går det att diskutera oändligt om. Detta skulle bli ett betydligt längre inlägg. Men jag tappade gnistan, så det får bli bra detta. Nu börjar huvudet gå i konkurs. Dags att sova med andra ord.



En bild jag fotade för rätt länge sen.


Jag uppskattar alltid kommentarer. Sånt är kul.
//Melina

Jag känner att jag nästan har tappat lusten helt att skriva. Skolarbeten som intresserar mig, som jag gillar att skriva om, orkar jag bara inte med. Jag har inte ens inspiration till att blogga. Om jag kommer på något att skriva om brukar det sluta med att jag glömmer av det och stänger till slut bloggrutan. Tur att inte så många läser min blogg.

Nu när jag ändå skriver så vill jag säga att jag upplevde en underbar känsla nyligen. Det regnade ute och jag kände doften av sommar regn. Gräset här i Jämtland börjar bli riktigt grönt och även träden har börjat att grönska. Det är underbart, jag blir så glad. Det är dessa underbara känslor man uppskattar så mycket, att man gärna utstår en dyster vinter/vår här.


Jag har en klump i magen och tankar som ständigt
plågar mig. Jag vet inte vad jag håller på med, hur
jag tänker eller säger. Jag är ledsen över det


Kolla min fotoblogg www.sursillen.blogg.se
den är roligare än denna bloggen just nu.



Jag


Här avslutar jag detta inlägg. /Melina