Jag fick för en liten stund sen veta att jag lätt kan få MVG i Svenska B. Det gläjder mig verkligen att få höra det, eftersom det är ett mål som jag alltid innerst inne har haft. Jag gillar att skriva, tydligen gör jag det bra. Jag är inte världens bästa talare, så mitt sätt att nå ut till andra är genom att skriva. Det känns bra att folk kan läsa vad jag tycker och tänker, för det är precis vad jag vill.

Jag har egentligen aldrig varit jätteduktig i skolan. Jag har alltid legat på G eller upp till VG. MVG var något som jag aldrig kunde sikta på, eftersom jag inte hade motivation att klara det och anstränga mig. Sen vill jag inte påstå att inspirationen var den bästa i min förra skola. När jag tänker tillbaka på det så hade jag nog även om jag gått dit idag och jobbat, inte fått samma ro där som jag har här. Det är något med stämningen och harmonin i denna skola. Det finns inga onda cirklar, folk som är elaka vid varann eller stökar ner. Här är vi mer glada och omogna till det positiva. Man kan alltid få sig ett skratt genom att befinna sig i närheten av några som skrattar. Bara genom att se vissa människor får en att må bra. Jag trivs här, detta är en av den större lyckan i mitt liv tror jag. Jag kan faktiskt få MVG i Svenska. Jag låg på VG i matte i slutet av ettan. Jag har blivit en så mycket bättre ryttare och så vidare.

Jag är inte den som många söker sig till, eller bara vill vara med i allmänhet. Det vet jag, jag har accepterat det. Jag kan inte göra annat än att vara med ändå. Prata och försöka få någon slags uppmärksamhet som påverkar andra positivt. Jag är egentligen en ganska tråkig människa med udda tankar. Jag äter konstig frukostkombination (mackor med kaviar, leverpastejl och skinka). Men jag är Melina Svendén, jag fotar, jag rider, jag lever och gör det som känns bäst. Jag kan inte annat än att leva och hoppas på att få må bra. Förr mådde jag dåligt över vem jag var, och hur jag var eftersom folk inte verkade uppskatta det. Idag anser jag att jag får vara hur (fan) jag vill, man väljer inte vem man gillar. Men om man inte gillar mig hoppas jag att man visar det så att jag kan slippa besvära denne.

Varför jag skrev om detta vet jag inte, det föll mig in. Jag brukar fundera över det. Kanske jag slipper att göra det nu. Dags att äta, klockan är ju fem i tolv.


/melina

Igår stötte jag på en människa som var i onyktert tillstånd. Denne var benägen om att slå en annan, han stoltserade då den andra inte längre ville. Jag frågade honom varför han ville slåss. Det enda svar han hade på min fråga var att han älskar att göra det. Kanske denna människa känner sig i behov att slå andra för att kunna höja upp sig själv i sina egna och andras ögon. Jag sa till honom att han ändå inte vinner någonting på det. Respekt sa någon då. Jag förstår inte varför man är så angelägen över att ha denna respekt. Att få respekt genom att slå ner någon annan, för att man är fysiskt starkare är inte det mäktigaste sättet vinna respekt på. Vi behöver inte slåss för att kunna få en värdig respekt.

Det finns så mycket andra problem vi har, de är närmare än vad vi tror. Hela vår värld är en konstaterad katastrof. Vi vet det, men vi blundar och låtsas som om de inte finns. Vi gör som alla andra, bara lever och slåss. Vi vet däremot inte att vi är på väg till en återvändsgränd som vi inte kan slå ner. För när vi har kommit dit är vi redan nedslagna.



Det var väl det jag ville säga. Hejdå




P.S. Han är min, och jag gillar det

Jag äger ett sto som blir 2 år till sommaren. Förra sommaren var hon på sommarbete på Öland. Då vi lämnade henne och två unga valacker, Tyffe och Naffe så hade hon rätt mycket, mörk pannlugg och vackert ansikte. En månad senare åkte vi tillbaka för att hämta hem Tyffe eftersom han skulle säljas. Då såg jag ett sto som hade vuxit fint med mycket man. Samt ett huvud som syndes i mängden. Det där är min häst tänkte jag för mig själv, utan att ägna en blick åt den andra unghästen som gick där. Min kompis konstaterade också att det var rätt häst.
Några månader senare när jag var på skolan skulle min mamma hämta hem Naffe och Híma. Jag fick ett MMS med en bild på en liten uttryckslös unghäst med avkliad pannlugg. Jag fick självklart panik och sa till min mamma att det var fel häst. Jag grät och visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag jämförde bilderna på Híma innan hon åkte till Öland, med den hästen som jag hade fotat på Öland. Snart insåg jag att jag hade tagit fel häst. Vilket misstag jag gjorde, och vad jag skämdes. Jag mådde dåligt över det väldigt länge.
Men när jag senare åkte hem och träffade den riktiga Híma så spelade det ingen roll längre. Hon var underbar i alla fall. Jag kunde stå och pussa på henne, men samtidigt vifta iväg henne så att hon inte skulle söka mer kontakt. Även se hur fint hon rörde sig.
Jag släppte att jag tagit fel häst. Idag känns det som ett misstag jag gjorde för längesedan, något i det förflutna. Jag har rätt häst, som rör sig fint och har en man som växer ut och håller på att bli fin igen. Jag återkommer till varför hon kliade av sig den.
För några dagar sedan fick jag kommentarer på bilderna som jag fotade i somras, på fel häst. Det stod vad den egentligen hette och krav på att bilderna skulle tags bort. Jag vägrade att ta bort dem och sökte genast upp ägaren och talade om att jag inte tänkte ändra. Jag har rätt till att ha bilderna där, texten är ändrad. Dock inget utskrivet namn, det spelar ingen roll för mig. Vem är så långt bak och observerar de bilderna? Nej, för mig är det oviktigt. Det finns många hästar i världen, den hästen är en i mängden. Men ägaren vill fortfarande att jag ska skriva dit namn. Varför ska jag göra det? Jag frågar mig det hela tiden. Vad spelar det för roll? Många kanske kollar den sidan, vad vet jag.
Men bilderna är mina, jag äger dem och har rätt att göra vad jag vill med dem. Gällande människor däremot är det annorlunda om man publicerar en bild med ansiktet tydligt.

Jag vill få bekräftat, visst är det inte jag som gör fel? Jag har fullkomligt rätt att behandla bilderna som jag gör. Vänligt nog ändrade jag texten, vilket jag kunde struntat i om jag ville.

Juste, anledningen till att Híma kliade av sig manen var att det var svårt att få upp henne i bra hull under våren. Hon fick helt enkelt dåligt imunförsvar och hennes kropp klarade inte av att ge näring, samtidigt försvara sig mot insekterna. Så hon har inte eksem på något vis. Nu är hon jättefin i sitt hull, så nu är det inget mer med det. Detta är väldigt vanligt med unghästar.

Jag vet inte riktigt varför jag skrev texten. Men vad gäller denna text finns det inga namn nämda, så påstår någon att det var fel av mig att skriva i den på min blogg så brister jag. Jag vet vad yttrandefrihetslagen innebär. Jag väljer faktiskt mina ord rätt så väl då jag skriver. En blogg är en blog. Nu känner jag mig frustrerad över detta, förmodligen därför som jag skrev.


Men det finns förvisso någon som får mig att le igen. Underbaring! (jag gillar att vara hemlighetsfull)


Som jag skrev i förra inlägget; Människan äro outgrundlig. Det måste vara något av det bästa jag skrivit tror jag.


Nu ska jag sova. Mina ögon säger till mig att det är det bästa, jag håller med dem. Kuddarna bakom min rygg flörtar också, så jag ska ragga upp dem en sväng.

Godnatt!
Kram Melina

Lite text som jag har skrivit i skolan. Jag tror inte att någon kommer att läsa. OM du gör det, kasta in en kommentar?


Människan äro outgrundlig, precis som dess omgivning. Det är svårt att veta hur människan tänker. Vad har vi för instinkt kvar inom oss? Att tillhöra en grupp kan ju vara nämnvärt. Från det att vi gick på fyra ben till det vi är idag så har vi alltid levat i flock. Tags vi ifrån vår trygghet, vår samhörighet med andra kan vi bryta ihop totalt psykiskt. Vilket innebär att vi blir ostabila och hanterar oss själva och omgivning på ett annorlunda sätt. Vi bygger tankar och föreställer oss hur saker och ting ser ut. Vi har förutfattade meningar om de som vi ser omkring oss. Normen som är skapad, är av dem som naturligt tagit ledarrollen och skapat en standard som de underlägsna följer efter. Vi kan se människor som har brytit denna norm. Dessa människor upplevs annorlunda. Frågan är vem har bestämt att normen ska vara som den är. Varför har vi en norm? Självklart är det för att vi är präglade efter varann och vill tillhöra en grupp. Vi vill se människorna omkring oss och kunna tänka att vi är tillsammans. De som inte tänker på detta vis, är förmodligen trött på att alltid följa någon annan.

Det finns många stilar att klä sig på, för att ta ett exempel. Modet är för normen, alternativare är för de som inte vill vara som alla andra. Accepterar de varandra? Varför vill de vara olika? Det är vanligt att folk som lever i normen ser ner på de som inte följer den. Men många klär också utifrån hur den trivs. Att inte klä sig som andra kan vara ett tecken på en protest. Varför vill man då protestera? Lever man i en tillvaro som inte erbjuder det man önskar vill man kanske visa att man inte accepterar den. Man vill synas och följa den väg man anser är bäst för en själv. Detta kan gå i perioder, vad man känner, vad man har för tankeställningar.

Varför är vi människor på detta vis? Varför kan vi inte bara ta vad vi får och nöja oss med det?

Låt mig nu backa ett par miljoner år. Vad var vi då? Vi gick på fyra ben och var snarare mer lik apan än det vi är nu. Av någon anledning så utvecklades vi i egen väg och fick en förmåga att kunna skilja på moral och medlidande. Vi levde i flockar, där det onerkligen rådde frid och sammarbete i hög klass. Man samlade mat varje dag till alla i sin flock och delade alltid med sig. Alla i flocken var lika värda och vackra. Man började utvecklas och blev mer och mer den Medvetne människan. Olika arter från vårt ursprung förflyttade sig runt om i världen. De starkaste och smartaste överlevde. Då hade man även börjat gå på två ben eftersom man insåg att det gav en klar fördel att kunna bära med sig mer föda. Sedan tog intelligensen över med rasande fart. Redskap tillverkades för att kunna underlätta för oss. Vi gjorde med andra ord allt för att ge oss själva en fördel och förutsättning.

Förmågan att kunna tala är en unik egenskap som människan har. Utan den hade vi förmodligen hittat andra effektiva sätt att kommunicera på. Kanske det är vår talförmåga som har gett oss möjligheterna till vad vi har byggt upp idag?

Vi har under en väldigt lång tid utvecklats. Idag kan vi skapa det vi drömmer om. Gränsen är väldigt minimal. Vi ville kunna flyga, det kan vi göra idag. Förflytta oss med en väldigt hög hastighet, det kan vi. Manipulera varandra, det gör vi varje dag eftersom vi har förmågan att kunna göra så. Det finns så många saker som vi styr med idag. Vi vill kopiera djurens skapelser och förmågor för att överföra det till oss själva, för att vi ska få en bättre levnadsstandard. Vad är rätt och vad är fel? Vi tar för oss och gör precis vad vi vill med den mark vi lever på.

Men snart insåg vi att efter att ha levt en bra tid här på jorden och förbrukat den och behandlat den, att det kanske inte är så bra för vår framtid. Vi påverkar vår miljö på ett sådant sätt som är negativt för den. För är det vi som har skapat alla katastrofer? Hur skulle det ha sett ut om inte vi fanns här? Skulle alla skogar vara oerhört tätbevuxna och djuren varit i överflödig mängd? Man brukar säga att naturen har sin gång, vad menar man då med det?

Människan är en av alla arter som lever på jorden. Vi föds, vi äter, vi sover, förökar oss. Sedan dör vi. Det är vad vi har gemensamt med övriga djurarter. Vi anpassar oss efter vår miljö. Men till skillnad från djuren som anpassar sin kropp, så anpassar vi oss genom att hitta fyndiga snabba lösningar. Detta kan vara till exempel kläder.

Vi anpassade vår kropp för väldigt längesen. Då vi fortfarande spred oss runt om i världen. Man fick en hudfärg och kroppsbyggnad som var anpassad efter miljön.

De som ständigt levde under solens hetta fick därför en mörkare hy som tål de starka strålarna. Medan de som levde i ett mer kallt klimat blev mer kompakta och breda för att kunna ha mer fett att klara vintern med.

Vi är ständigt beroende av utseenden. Vi förutfattar att människor är på ett visst sätt genom att utgå från dess utseende och ursprung. Judarna, till exempel, har alltid varit de utsatta. De togs från sitt land för flera hundra år sedan. När de kom tillbaka hade nya folkslag slagit sig ro i deras värld. Idag krigar de ständigt för att ingen kan komma överrens om vem som har rättigheten att få vad. Så därför föll de utsatta offer för en stor avrättning - som skedde för cirka 60 år sedan! Jag vill bara veta om det någon gång ska få ett slut med människans behov och egoism? Världen är till för alla som lever i den. Vad vi sedan gör med den kan tyvärr inte naturen påverka. Vi strövar runt och gör precis vad vi vill.

Människan "Den medvetne". Är vi verkligen så medvetna? Om man ser sig omkring i världen på vad vi gör med främst varandra så verkar vi snarare vara omedvetna. Varför lyssnar vi inte på andra och hjälper varandra? Vart har vårat ursprung tagit vägen? Har vi blivit för många i denna lilla värld? Det kan nästan verka så. Vad gör naturen med oss? Den gör som vi ber den att göra. Växa, så att vi kan leva. Men ändå skadar vi den, vi tackar den inte och sköter den med omsorg. Vi släpper ut farliga ämnen som skadar den. Sedan när den dör ut så förstår vi inte, vi hittar nya, snabba sätt att få den att leva upp igen. Kanske också med en snabbare tillväxt, men icke hållbar kvalité.

När naturen sänder ut jordbävningar, orkaner, väderkatastrofer och så vidare, som tar vår död. Gör den det för att naturen har sin gång? På något vis måste livet hålla sig i en viss mängd så att vi inte överflödar. Kanske hade dessa utrotningssätt funnits även om inte vi hade funnits. Vi dödar våra djur och många blir utrotningshotade. Endel tar vara på dess tillgångar, andra vill att de ska få leva i frid. Varför dödar vi inte oss själva och tar vara på varandras tillgångar? Vi är för smarta för det, och dessutom har vi förmågan till moral, etik och en mängd saker som hindrar oss. Men djuren då? Det är obestämt om djur har någon form av Moral, de som kommer närmast är apan.

Men djur känner smärta och har överlevnadsinstinkt. Ändå plågar vi dem, så som vi också plågar varandra. Det är uppenbart att vårt maktbehov är starkt och att vi har en stark egenskap att manipulera andra och få makt.

Tendensen till diskrimineringar är tyvärr väldigt stark. Kvinnor har väldigt länge ansetts vara den underlägsne som ska lyda sin make. Men hur är det egentligen med den saken? Ska det överhuvudtaget finnas någon av könen som har mer makt än den andre? Är vi verkligen så olika varann, förutom vårt könsorgan? Det sägs att vi tänker naturligt på olika vis. Männen tar till våld och kvinnorna tar till orden. Men om vi ser på den breda individitet som vi har i vardera kön så finns det kvinnor som ter sig precis som ett typexempel av en man, och tvärtom. Är det något som har uppkommit på senare tid, eller har det alltid funnits sådana typer av individer? Från och med den tid som människan skrev ner saker och ting genom berättelser och fakta i böcker så tycks det vara så. Vi har väldigt länge haft en väldigt bred indvidualitet. Vår intelligensförmåga har legat på samma stadie under en väldigt lång tid. Så att fördelningen mellan könen har blivit som den har blivit är förmodligen för att det blev två grupper på man och kvinna. Ser vi då på vår ursprungsart apan, en av de raser som ligger oss närmast sedan flera miljoner år sedan så är det honorna som har makten i flocken. Dessa djur använder sig aldrig av våld, snarare av att ha sex. De avlöser sin lusta flera gånger varje dag. Det kan vara om någon har hittat en god frukt eller någon oro som sker i flocken. Det löser dem då det genom att ha sex. Honorna har då makten genom att välja att låta sig förföras eller inte. Hanarna står så snällt dem underlägsna. Men det finns ju också en annan ap-ras där hanarna slåss för att flocken ska ha en ledare. Här har ju flocken å andra sidan en trygghet med en ledare som tar beslut och skyddar dem.

Idag är vår värld formad efter energi från elektricitet. Det skulle vara oerhört svårt för dagen att kunna leva utan den eftersom hela världen är beroende av den. Men strömmen ger naturen negativa konsekvenser. Därför finns det nu forskningar om att ta energi från solen och andra energidrivande ting, för att sedan utnyttja dess energi och omvandla det till ström som kan avbelasta all förbränning som sker i kraftverken. Det vi har idag framför oss, alla utrustningar som är skapade för att underlätta vår vardag och arbete är vår värld. Om den skulle tags ifrån oss skulle det bli svårt för dagens stora folkmängd att leva. Framför allt att kommunicera och skapa en slags sammanhållning med ett väl fungerande samhälle som tillåter att alla får lika stor del av det naturen erbjuder.

Jag tror att detta är näst in till omöjligt. Eftersom vi är så blandade med individer som vill få sina egna behov tillgodosedda så kan det bli svårt att få oss att hitta en balans mellan sammarbete. Människan är i ett sådant behov av att tillhöra en grupp, samt att också vara stark. Att den gärna följer de som är starkare. Det finns också de som gärna strider varann emellan, och skapar oro i omgivningen. Vilket kan resultera att folk väljer sida. Det blir maktkamper emellan dem, och istället för att försöka lösa de problem som står framför dem så lägger de energi på att utmana varandra.

Så se på vår värld. Den är ojämn i de olika världsdelarna. Somliga lever i rikt förhållande, andra får knappt vatten om dagen. Människans ego har gjort att vi prioriterar vårt eget istället för att hjälpa hela gruppen. Vart finns vår ursprungliga instinkt om att ge mat till alla i gruppen? De som står lägre tar till alla olika sätt de kan för att kunna få in mat till sin familj. Vi förorenar får värld, vi utnyttjar det naturen erbjuder, vi omvandlar det till något som vi sedan skadar naturen med.


(Obs, jag står för vad jag säger, och kan överväga att ändra åsikt om jag blir övertygad till något som låter bättre!)



Jag på bilden. Tyckte bilden kändes passande - GALEEN!


Puss och Kram /Melina