Nu är det rätt mycket snö på skolan. Det är något mysigt skulle jag vilja säga. Funderar på att fota lite nattbilder någon kväll, det är fint.

Jag vill verkligen hem nu. Tänk vad mysigt det är när man pyntar granen, äter god mat med familjen. Sedan tar man lite glögg och lussebullar, samt suktar efter en Aladdinask. Sen åkter man till släkten och firar jul. Mamma har avslöjat att hon har fixat en julklapp som jag verkligen kommer gilla, så bra den skulle bara sa hon. Det gör ju inte att man längtar mindre direkt. Just nu är jag något sugen på godis och mat, så jag längtar extra mycket. Men det är tre veckor kvar tills jag är hemma, Sen är det nyår, får inte glömmas att nämnas. Jag och vännerna ska hålla hus hos mig, så bra det ska bli! :)

Igår påbörjade min rumskompis oförberett en utflyttning från vårt rum. Det förvånade mig, men jag sade ingenting, vilket inte hon heller gjorde. Anledningen fick jag veta genom ett SMS ett par timmar senare. Vad ska jag säga? Jag känner mig lämnad och hundra saker till som jag inte ska säga här. Men jag har ju ett helt rum för mig själv... som är tomt och ekar. Det var inte jag som började med att inte prata i alla fall. Men det får vara, jag får bara leva med det. Men jag förnekar varken besvikelse eller att jag klandrar mig själv.

I fredags var vi på en föreläsning. Vi fick bara veta att det var något om Afrika. Typ rädda världen? Tänkte jag, men så var det inte riktigt. En kvinna börjar prata om en bok, som denne man tydligen har skivit, nu minns jag inga namn. Men han började i alla fall tala med en skånsk dialekt om Afrika för flera miljoner år sedan. Jag måste avsluta nu. Förmodligen kommer jag inte att skriva mer, men underbar föreläsning.

Kramkram i vinterkylan
/Melina

Spaghetti med allroundkrydda och en stor mängd salt är nog det godaste som finns. Till och med så gott att det är beroendeframkallande. Spaghetti är väldigt onyttigt, och för mycket salt är inte heller bra har jag hört. Men jag är inte så säker på att jag bryr mig.

Nu hade jag nog inget mera att skriva. Hejdå
/Melina

Gissa om det är vitt här på Dille nu? Det är dock inte så mycket snö, men det är snö! Nog visste jag att den skulle komma inom en snar framtid.

Hur har mitt liv sett ut idag? Jag har halvsovit fram till tolv, sov ingenting direkt i natt. Varför vet jag inte. Nu sitter jag här och skriver, inget vettigt alls egentligen. Jag tror att det är musiken som klistrar mig fast här. Det är först efter ett tag som man inser att hela dagen har gått i spillo.

Jag har börjat inse att jag längtar hem. Det är någonting med att komma hem efter att man har varit borta en tid. Att träffa människor man träffar allt för sällan igen. Sen är man väl mer eller mindre uppskattad. Men vad kan jag göra åt det? Somliga gillar mig, somliga gör inte. Personligen tycker jag om att prata i hundraåttio och skratta som en tok. Sen sminka mig i timmar, och bara gå runt och fantisera om att jag är jättesnygg. Jo, men så kan man också göra. Men en sak är säker, jag gillar det. Det är viktigast.

Jag kom på något igår, det lyder så här;

"There is no God in heaven, there is no angels fallen from sky
We are all God over our selfs, and everyone gots the evil inside"
Det var nog inget nytt egentligen, men pricket över i:et är att engelskan är bra, den har alltså inte blivit rättad (hittills).



Jag må kanske vara blind för det du vill att jag ska se
kanske inte finner rätta orden, glömmer bort det som
jag borde komma ihåg. Men jag är något av en egen
person, jag är formad efter min omgivning och ofta
ser du inte hur lika du och jag är. Lämna mig aldrig,
jag tycker om dig, oerhört. Så stå bredvid mig och
vi ska stå kvar tillsammans, springa tillsammans



Kommentera inte om du inte tänkte något.
/melina

Människor kan förändras, de behöver bara en chans
till att få öppna ögonen och vänja sig vid vad de ser.


Snart börjar jag inse hur mycket jag har att förlora, hur mycket jag har att kämpa för, och hur många som står bakom mig. En känsla som börjar krypa längst ryggen på mig. Jag kan börja vandra och se på det som väntar mig längre fram. Att så få ord, med så mycket betydelse kan förändra så mycket. Jag har så mycket jag saknar, vill komma dit nu. Men jag behöver inte jäkta iväg. För jag har så mycket att uppskatta i den tillvaro jag lever i nu. Tack mina vänner för att jag får finnas. Tack




Just nu sitter jag och lyssnar på musik och äter skorpor. Funderar på om jag ska kasta bort denna dagen och bara dega inne, eller ut och rida. Det blåser ute och är allmänt trist väder. Så rida kanske inte blir en höjdare. Det hade varit kul att hitta på något kul ikväll också. Men det är ju söndag, då ska man ta det lugnt och göra ingenting. Vilket låter väldigt trevligt. Hade internet fungerat i mitt rum så hade jag nog tagit med datorn dit och halvsovit.
Detta blogginlägget blev nästan helt onödigt. På bilden förresten ser ni min sminkning jag hade på Halloween. Kladdkladd utan den minsta fantasi. Varm choklad framför någon film lät mysigt när jag tänker efter.


Farväl, nu blev jag tom på ord.
/Melina