hej
Vem är jag?
Hur ska jag kunna stå på mina ben och bli stark när de omkring mig ständig faller på knä? Vem är jag som tror att jag själv kan vandra utan någon som ser efter? Varför tror jag att jag klarar strida utan någon vid min sida? Har jag någonsin haft någon vid min sida, eller är det en stark önskan som blivit till en inbillan?
Jag gömmer mig, jag flyr, jag förvränger. Men det andas ständigt i nacken på mig, det som bryter mig ner.
Jag är otrolig, men inte trolig.
Jag vill.
Brister
Att inte kunna se de slag man ger andra, måste vara en stor personlig brist. Jag önskar att människor kunde lära sig att öppna sina ögon. De skrattar och hånar den som talar, för att den själv vill vinna på det. Men vad är det man vinner? Att man får de runt om att skratta också? De runt om som också skrattar, vad vill de få ut av det? Jag tror att man hela tiden vill vinna något, medvetet eller omedvetet. Men den utsatte, ser man inte dess blåmärken som ömmar för varje slag?
Männskligheten gör mig galen, fruktansvärt galen. Alla bör ha sina brister, det är så det ska vara. Men varför måste somliga brister vara så oerhört svaga och knappt finnas? Har detta med omognad att göra, eller är det något indviduellt?
Jag tror att jag talar om outvecklade människor som fortfarande ligger i det lägre stadiet, som inte har utvecklats till en människa med styrka. Det kan framstå som att de är självsäkra, att de vet vad de gör. Men de gör inte det. Endel ser det för mycket, och det tär på den. Att kunna se sina brister och samtidigt vara stark är nog den mest betydelsefulla styrkan.
Jag kan nog inte påstå att jag är förbannat stark, men jag är på god väg. Jag ser mina brister, jag vet vad jag gör för fel. Antingen väljer jag att åtgärda dem, eller skiter jag i dem. För de flesta runt om mig ser inte skillnaden jag gör. De ser inte, för de ligger på det lägre stadiet. Men en dag hoppas jag att de ska förstå att det ytterligare finns ett stadie att nå till. Då de gör det så kommer de att bli lyckligare.
Be strong.
/Melina
Ord
Vänner är såna som kommer och går. Det kan jag acceptera. Jag känner mig dock övergiven. Jag kan inte minnas när vi talade sist. Det sårar mig, men jag får helt enkelt acceptera att man inte kan älska alla. Nog med ord om det.
Se så hon står
hon lever sina år,
utan en tår.
Se så hon går
utan ett spår
hon lämnar sin åtrå.
/Melina
Impulsskrivande
Varför började jag med ett inlägg just nu då? Det dumma är att jag sitter och funderar, sen när jag börjar skriva så försvinner allt helt plötsligt. Speciellt då jag brukar hinna komma på andra tankar och så är de föregående borta.
Men jag vill passa på att säga att Dille gård är underbart. Vi kanske inte alltid har de (ursäkta mig) bästa lärarna och de roligaste lektioner. Men skolan är ändå så bra. För kolla på den härliga stämningen som är här. Jag tror (jag ser tyvärr inte allt) inte att det finns någon som blir mobbad. Man ser alltid en person som har någon att gå till, även om man kan bli lite fundersam ibland. Jag kan nästan bli förtvivlad över att se någon ensam. Men egentligen är det skönt att bara stänga verkligheten ute med musik och bara glo runt i datorn. Eller skriva, det är också rätt kul.
Nu är det dags att kuta till huset och klä om. Jag och Cajsa ska klä om.
PUSS OCH KÄRLEK
Stolt
Somliga bara påpekar det som är dåligt eller inte säger något alls. Det är hopplöst när man inte vet, endel kanske skiter i vilket men det gör inte jag. Varför gör jag inte det? Jo jag vill förmedla saker som påverkar andra. Känslor, inspiration och så vidare. Inte alltid jag gör det, men den uppmärksamme märker det ändå bara genom att se.
För dagen så har jag i princip helt sjutit ifrån mig depressition. Jag har ändrat mitt sätt att se saker på. Jag insåg hur hemskt dåligt man mår av att tänka negativt. Jag var helt beroende av att hela tiden bli uppmärksamad, så folk tröttnade väl och jag fick till slut ingenting. Därför såg jag det som att de inte var intresserad av mig längre. Men man behöver inte tala om allt, det vet jag. Tendenserna finns fortfarande. Man vill också vara den som folk kan komma och krama och bara uppskatta. Jag är nog inte riktigt den personen som egentligen är intresserad av allt klenande och dramatik. Därför struntar jag i det istället och tar vardagen och situationen som den är och accepterar den. (Jag kan inte påstå att det alltid är så här, men jag försöker.)
Jag kan nästan känna mig stolt över mig själv ibland. Tänka; "Vad bra hästen går nu, jag kanske är rätt bra ändå", eller; "Vad fin bilden blev, kanske inte så dålig på att fota ändå"
MEN i princip allt kan bli bättre, därför finns inte ordet perfekt inom ridning och fotning i min värld. Den ska inte vara där i alla fall.
Nu har jag skrivit av mig lite. Sådant kan vara skönt ibland. Veta att åsikterna finns öppen för andra så att de vet. Bara folk vet så känns det bra.
Ha det gott!
/Melina
Säg det
I sitt inre tackar och tackar man ibland av glädje. Minns stunder som förgyllar tillvaron och blir minnen för livet. Tacksamhet är något som kanske inte alltid verkligen visas, men jag är övertygad om att den mer eller mindre döljer sig hos alla. Det är något som jag tycker är viktigt för att man ska vara värd det man får.
Ta de underbara medmänniskor som finns. De är tyvärr sällsynta, men de som finns kan också vara de som räddar liv. Så få ord, så få tankar kan göra så mycket betydelsefullt. Även om du inte märker det direkt så kan de är små snälla orden vara de som räddar någons dag.
Tycker du att något är fint - säg det.
Skoldagarna hittills har varit väldigt lugna. Det känns som att jag borde passa på att njuta, för snart bryter nog det stressande, ångerstfylla helvetet ut. Okej, så illa kanske det inte är, men det låter så på alla. Jag är tröttl och vill sova. Har lekt med bilder nu ett tag, det tröttar ut. Tack och lov heter de duga, så all energi är inte förgäves.
Imorgon ska jag ta itu med fjärrhjälp på dator hemma och plocka på mig bilder från SM som jag inte har här. Sen kommer mina bilder pryda SIFs hemsida utmärkt :) Hurra hurra!
Johanna och Malin väntar där uppe, och min säng skriker desperat efter mig. Kanske bäst att jag gör alla till lags för en gångs skull. ;)
Må väl.
/Melina
Funderingar
Fluga har inga skor, för det kommer nya till hennes hage :) Men Malin ville gärna gå ut och gå med henne, GULD värt <3 Precis vad hon behöver. För ryyyyyyggen, den karpiga ryggen. Jag var lite osäker förut, bara helt plötsligt på hur jag skulle göra med henne, ifall jag hade råd att ge henne behandlig, utöver alla andra kostnader. Kanske jag tog det lite stort. Det kanske kan bli bra. Ska prova att ta hovkratsar längst ryggen och se om hon blir bättre på svanka under några veckor. Jag hoppas det, jag vill att hon ska bli bättre, det har redan blivit bättre. Men hur mycket bättre kan det bli? Hon är en underbar häst, kanske inte gångarter som håller högt, men kanske passen. Stilpass kanske skulle vara något för oss. Hon är inte så snabb den lilla skruttan. Fast att hon är låst i ryggen kanske hindrar henne för att ta ut på stegen mer, vem vet. Men jag har Híma, hon är fin. Det är inte långt kvar tills hon och Naffe kommer hem, ska bli kul att se dem! Jag missar tyvärr insläppet hemma hos de hästarna som redan är där, förmodligen visar hon en bra sida från sig då. Mamma blir tvingad att fota för sitt liv!
Jag åker förresten hem om kanske en måndag. Jag saknar alla där hemma. Synd att alla inte kunde vara på ett ställe, men då kanske det skulle bli för mycket. Jag har lite svårt att bli låst, jag erkänner det är så det är. Här finns alla hela tiden och jag kan komma och gå. Det är nästan så jag vill ha det, men samtidigt utan att göra någon illa.
Vi strider, jag lägger mig, du går. Tack du sårar
Må väl kära läsare, du får gärna vinka eller nått.
/Melina
