Yes I do, och jag är mer levande än någonsin!

Livet är underbart, allt bara klickar hela tiden. Skolan känns bra, mina vänner känns bra, familjen känns bra, ja det är oändligt. Det spelar ingen roll om jag är ledsen eller känner mig deppig, set slutar alltid med att jag till slut fnittrar och har mig utan att jag tänker på det. Det är nästan så att jag börjar tro på detta med att vara glad hela tiden. Jag vet inte vad som har hänt, jag har bara fått en snäv vändning i livet.


Min islandsresa var helt underbar. Jag åkte först till Kirkjubae där jag fick följa med på avelsvisning och tävlingar. Träffa många kända hästar och fota många underbara bilder. Av någon anledning kände jag mig inte helt trygg så att säga där, så jag åkte helt sonika till andra sidan ön med mina lärare och bosatte mig hos min gamla underbara roomie Sanna. Sanna har gått på Dille, men hon är så hemmakär att hon inte helt trivdes i Sverige. Jag förstår henne numera helt och hållet, Island är ett underbart land!

Jag fick vara med på s.k Göngur, där man vallar hem tusentals med får från fjällen. Lammen ska först och främst hem. De ska sorteras efter de som ska slaktas eller avlas vidare på. Det var mycket jobb må jag säga, många får. Men roligt vill jag påstå att det var. Jag fick även följa med till slakteriet när första slakten skulle ut. Usch, vad jag mådde illa. Det kändes hemskt att se de söta små djuren bäa omkring, och sen kommer de skinnflådda och folk gräver ut deras inälvor, klipper huvud och ben. Lukten var verkligen äcklig. Jag kunde knappt äta efter det och bestämde mig för att det inte var min grej det där med slakteri.

Senare får jag veta att alla från slakteriet (Sanna, hennes pojkvän, hennes syster och bror bland annat) skulle iväg på Rafting (forsränning) och Paintball. Jag kunde få följa med om jag jobbade en dag på slakteriet.... JÖSSES! Melina Svendén på ett slakteri? Det var bara att bita ihop, för jag vill ju jättegärna följa med dem.
Vi skulle åka tidigt på en lördag. Så jag bestämde att jag kunde sova hos Sanna (som tillfället bodde över nära slakteriet för att slippa resa fram och tillbaka). Men Sanna sov när jag kom dit. Så jag kollade om jag fick sova i Gästhemmet, hos Rasmus som är ett f.d Dillebarn. Vi försökte sova tidigare än de andra. Men hela huset var fullt med höga skratt, musik och allmänt oljud. Till slut gav jag upp och tyckte mig känna igen Alex röst (Sannas pojkvän). Nog var han där. Så han fick mig att följa med att jobba på slakteriet klockan ett på natten till fyra på morgonen. Hela min skräck för alla döda skinnflådda, halvben- och huvudlösa får försvann. Vi skulle ta bort gummisnoddar som satt mellan hals och framben. Jag fick tillslut rutin på det och trängde runt bland alla fåren. Sen skulle de packas in med ett nät, och därefter med en plastpåse. Jag arbetade snabbt och tyckte det var jättekul. Dock fick jag bara ungefär två timmars sömn, eftersom vi skulle åka tidigt på morgonen.

Vi gav oss iväg med bussen ungefär klockan åtta. Alla var trötta, även jag. Efter två timmar stannade vi i Akureyri där över hälften av alla i bussen sprang in till Systembolaget och köpte ett stort antal med ölflak och annan alkoholdryck. UNDERBART! Hur ofta händer sånt i Sverige? Till deras besvikelse fick de dock inte dricka innan Raftingen då de måste vara helt nyktra under den färden. Vi åkte väl en timma till innan vi var framme. I sista stund fick jag panik då jag såg bilderna. Sök bilder får ni se. Men det gick bra, jag var livrädd i början dock. Efter halva färden stannade vi vid en speciell klippa, där man kunde klättra upp en sisådär tre meter och hoppa rakt ner i forsen. Nästan alla gjorde det. Så jag bestämde mig för att jag också borde klara det. Jag tror jag stod där uppe och skakade i tio minuter innan jag trotsade min rädsla och hjärtslag, och hoppade. Det var väldigt läskigt, men jag klarade det. Tror till och med att folket applåderade då jag hoppade. Usch. Efter det vågade jag i alla fall hoppa i vattnet från båten under färden. Jag lyckades hamna mellan båten och klippan med ungefär en decimeter till godo, hade den decimetern inte funnit hade jag kunnat skada mig rätt kraftigt. Jag satte nog några extra hjärtslag på många i båten som såg mig vara nära döden.

Efter Raftingen spelade vi Paintball, jag var trött och oengagerad. Men jag sköt många ändå och klarade mig bra. Tills någon sköt mig rätt på munnen så jag fick käka paintballgegga. Usch, inget att rekomendera. Bollen gick igenom ansiktsskyddet jag hade, otroligt.

Så var det vägen hem. Folk sjöng och stämningen var god. De drack öl också. Jag somnade, eller försökte i alla fall att sova. Det skulle ju vara en avskedsfest för mig då vi kom tillbaka. Så jag behövde energi kände jag. Trots att alla väckte mig och tyckte att jag skulle vara vaken, envisade jag alltid med att somna. När vi var en bit utanför Akureyri så började bussen helt plötsligt skumpa och fara upp och ner. Ungefär som när man kör väldigt fort på en grusväg. Bussen stannade och alla fick gå ur. Ett däck hade gått sönder och slitis av! Så vi var fast mitt i kolsvarta natten utanför Akuryeri med bussen! Vi festade och väntade där i över två timmar innan en ny buss kom och hämtade hem oss. Så när vi närmade oss Kópasker (därifrån resan utgick) så hoppade jag av tidigare och åkte hem till Sandfellshaga istället. Jag var så förbannat trött!

Dagen efter så skulle vi dessutom ha Göngur, ingen stor, men valla hem i alla fall. Men jag blir ganska energisk när bakfyllan börjar släppa. Så det gick ju bara bra.

Nästa äventyr, slakteriet! Jag fick hänga upp krokar som fåren sen skulle hänga på. Enkelt bra arbete. Samt hjälpa till att städa undan tonvis med koagulerat blod och tappade inälvor och halva fårben som låg lite här och där. Rasmus bestämde över mig, jag blev hans slav. Typiskt. Men jag tror jag var en duktig slav, för jag gjorde vad han sa. Sen kastade han blod som hamnade på mitt ansikte istället för där det skulle hamna. Jättekul. Det var väldigt kul på slakteriet, jag har redan jobb till slaktsäsongen nästa år... Huhu

På kvällen var Sanna hemma en sväng. Jag vill så klart vara med på slakteriet dagen efter också. "Vi syns imorgon, hejdå" "Hejdå" ungefär sa vi när hon gick. Då frågade hennes mamma "Syns imorgon...?" Ups, jag skulle ju åka till Akureyri då och sova hos Natta, för att dagen efter ta flyget till Reykjavik. Så det blev en snabb packning. Jag hann inte förbereda mig till hemresa. Gunnar (Sannas mammas gubbe) skulle till kiropraktorn just den dagen. Så det var min enda möjlighet, jag kunde inte åka dagen efter. När jag äntligen var själv i stan i bilen bröt jag ihop totalt. Hur skulle jag kunna åka ifrån detta underbara land, dessa underbara människor? Det var hemskt! Jag ville verkligen inte hem!

Men stämningen lättades när jag var hos Natta, hon var på gården Skrida som låg 10 min utanför Akureyri. Vi red lite hästar och var i stan på kvällen och fikade. Jag kunde dock inte äta. Jag hade världens huvudvärk. Resfeber, eller villstannakvarfeber.

Tack vare att jag åkte tidigare så fick jag dock en ny underbar vän, Natta! Vi hann lära känna varann rätt fort. Vilken underbar människa! Det fanns bra saker med den hemresan insåg jag. Det kändes bättre då.


Ånej, jag har inte bloggat på väldigt länge. Det har bara inte blivit så. Så, haha här kom ett jättelångt inlägg.

Jag minns allt som om det vore igår, och jag har nog bara skrivit ner hälften av alla underbara upplevelser jag fick på både södra och norra Island. Jag tänker återvända dit, jag känner en viss samhörighet med Island. Den resan är en väldigt gammal dröm. Att den nu blev så lång och underbar får mig att bli helt salig.

TACK till alla som jag träffade, och för allt jag har fått, all vänlighet och glädje. Jag kommer alltid att minnas denna resan. Alltid! Jag vet vart jag tänker sikta mot när jag slutat trean, vilket jag gör nu till sommaren.


Avslutar med pussar och kramar, samt ett drös bilder. 



Först ut bilder från Kirkjubaepraktiken
                

Från Godafoss

  

Salig blandning från Sandfellshagapraktiken


                

Hemresan

   


(Fem poäng till den som orkade läsa hela inlägget!)