Ordet är underbart, underbart och underbart! Hela denna veckan tillbringade jag i ett underbart gammalt hus i skogen med Julia, Märta, Mimmi, Loffe, Babbis och Persson.

När vi kom fram efter ett långt körande i skogen så pep jag. Vilket underbart hus! Vi drog in packningen och fann oss till rätta. Jag tror att vi sammanlagt hade 8-9 flak med öl, plus vin, mintu och sånt. Nu kanske ni tror att vi är desperata ungdomar som bara är ute efter att supa skallen av oss. Men det handlade så mycket mer om det. Bara umgänget var underbart, känslan och friheten. Förresten så får man passa på att leva livet när ungdomen fortfarande är inne, så man får erfarenhet att förbjuda sina barn om sen. Precis som föräldrar gör. Vi var och kollade övervåningen första dagen. Jag blev kär! Jag trivdes om något där uppe. Även om det var gaammalt, dammigt och inga möbler. Mys pys var det.
När jag stod i duschen andra dagen hörde jag att de lagade mat där ute, lukten av något stekt. Märta ropar på mig att det är mat. Är det inte helt skumt så vi är? Precis som när ens föräldrar ropar, så gör även vi. När vi satt vid bordet och åt, det var som en stor familj. Med små pojkar som leker med maten och vi andra skrattar. Alla hade vaknat tidigt (utom Persson) eftersom Loffe var uppe tidigt och hoppade och tjöt. Som en liten kattunge som lever ett jävla liv på morgonen som Julia så fint uttryckte det.
Somliga dagar tog vi det lite mer lugnt, andra dagar hoppade vi omkring halvnakna och dansade skiten ur oss. Det var kul. Inte nog med hur mycket bilder vi tog på övervåningen, så fint det var där uppe. Vi skrämde även upp varandra mitt på natten genom att jag gick på övervåningen och levde liv. Det var sköj. Hela fredagen spenderade vi framför TVn. Det var skönt, fy vad lata vi var. Vi kom även på att drickan höll på att ta väldigt mycket slut. Så på lördagen var det dags att ta fram sminket och duscha. Persson letade desperat efter mer dricka. Det löste sig, ett gäng kom och festade med oss. Trevligt var det med.

Men det värsta som har hänt på jävligt länge var att min kamera fick problem och ville inte funka. Vad som hände vet jag inte. Jag litar ju på att ingen råkade tappa den eller något. Så vad som hände och varför vet jag inte. Det är synd. Så nu kan jag inte fota. Så lycklig jag är. INTE.


            

Ibland får jag ett humörsryck. Jag vet inte om jag är arg, ledsen, förtvivlad, trött eller vad som helst. Jag skriker åt dem som inte något illa gjort. Grinig bara. Kanske det inte funkar att alltid försöka vara på bra och öppet humör.

Saken blir inte bättre av att jag inte kan rida. Vad har jag gjort? Varför var jag så dum? Tur att jag alltid är såå smart *HOST*. (För er som inte vet, släppte in mitt brunstiga sto (visste inte att hon brunstade) till två valacker. Som jagade järnet på henne. Hon tappade en sko och en bit av hoven, så jag vågar inte rida. Jag vågar inte ringa till... heller. :( Vad gör jag? Vi har hovslagartorka) Tårarna bara kommer vid tanken på henne. Varför har jag häst ifrågasätter jag mig ibland? Jag kan ju inte, jag är ju bara dumdumdumdum. Allt är väl inte så illa som det låter, men jag uppfattar det så. Sen att det känns som om folk tycker att jag är helt hjärndöd och korkad känns inte bättre. Jag försöker att vara mogen och ta bra beslut. Men det går inte. Folk har en bestämd uppfattning om mig. Jag vet det, bara vet det. Vet ni vad? Jag förtjänar nog ingenting. Inte min kamera, inte mina hästar, inte något. SKRÄP ÄR JAG. Dessutom har jag gått upp i vikt. Fet är jag, I MINA ÖGON, I MIN SPEGEL. Så.

Jag skiter i att detta blev ett onödigt negativt inlägg, men nu är det så. Sanningen svider väl alltid.