Ibland bara rasslar tankarna fram i mitt huvud. Jag skriver, fnissar lite för mig själv över min ironi. Vad jag glömmer tänka på är hur det tolkas ur andra perspektiv. Ups, förlåt.

"Har gått och skaffat mig en sån där brudjävel också. Och förmodligen en av dom bästa :)
Är sjukt glad att jag har träffat henne för hon får mig att må så bra.
Mest hon som får mig att inte vilja ta livet av mig. Hon och Manu Chao för tillfället :p"

Oerhört fint skrivet, jag blir så glad över att läsa sådant. Men jag glömmer säga det, jag vet inte varför jag inte visar min glädje. Istället skriver jag;

"Men brudjävel, åh det känns så bra att vara en sån ;) Det låter ju liksom så anständigt och lovande. Mycket passande, abslout. Men det är lugnt, jag har ett väldigt fyndigt namn till dig också; Pojkfan.
Pusspuss!"

Ja, det lät ju väldigt kul när jag skrev det. Men nu när jag läser det förstår jag att han förmodligen blev lite smått förtvivlad och bestämde sig för att skippa det smeknamnet. Men jag har inget emot att bli kallad brudjävel, jag tycker snarare att det är rätt kul. Jag är inte ironisk nu. Gott folk, ha inte höga tankar om mig, fortsätt alltså som ni alltid tänkt om mig.

Jag tycker om Erik väldigt mycket och tycker det är dumt att vi inte kan träffas oftare. Stackarn måste lära sig att förstå sig på min dåliga humor, annars kommer jag nog göra sådana här tabbar fler gånger. Jag vet ju att det inte fanns något ondo med "brudjävel", därför gillar jag det.

Så mannen, kalla mig vad du vill! (yo)

Erik är min bästa förresten, onekligen!


Jag är lite dum nu, jag småäter. Det är inte bra för sommarens säsong, att jag aldrig lär mig! Uh


Farewell! /Melina