Igår stötte jag på en människa som var i onyktert tillstånd. Denne var benägen om att slå en annan, han stoltserade då den andra inte längre ville. Jag frågade honom varför han ville slåss. Det enda svar han hade på min fråga var att han älskar att göra det. Kanske denna människa känner sig i behov att slå andra för att kunna höja upp sig själv i sina egna och andras ögon. Jag sa till honom att han ändå inte vinner någonting på det. Respekt sa någon då. Jag förstår inte varför man är så angelägen över att ha denna respekt. Att få respekt genom att slå ner någon annan, för att man är fysiskt starkare är inte det mäktigaste sättet vinna respekt på. Vi behöver inte slåss för att kunna få en värdig respekt.

Det finns så mycket andra problem vi har, de är närmare än vad vi tror. Hela vår värld är en konstaterad katastrof. Vi vet det, men vi blundar och låtsas som om de inte finns. Vi gör som alla andra, bara lever och slåss. Vi vet däremot inte att vi är på väg till en återvändsgränd som vi inte kan slå ner. För när vi har kommit dit är vi redan nedslagna.



Det var väl det jag ville säga. Hejdå




P.S. Han är min, och jag gillar det