Jag äger ett sto som blir 2 år till sommaren. Förra sommaren var hon på sommarbete på Öland. Då vi lämnade henne och två unga valacker, Tyffe och Naffe så hade hon rätt mycket, mörk pannlugg och vackert ansikte. En månad senare åkte vi tillbaka för att hämta hem Tyffe eftersom han skulle säljas. Då såg jag ett sto som hade vuxit fint med mycket man. Samt ett huvud som syndes i mängden. Det där är min häst tänkte jag för mig själv, utan att ägna en blick åt den andra unghästen som gick där. Min kompis konstaterade också att det var rätt häst.
Några månader senare när jag var på skolan skulle min mamma hämta hem Naffe och Híma. Jag fick ett MMS med en bild på en liten uttryckslös unghäst med avkliad pannlugg. Jag fick självklart panik och sa till min mamma att det var fel häst. Jag grät och visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag jämförde bilderna på Híma innan hon åkte till Öland, med den hästen som jag hade fotat på Öland. Snart insåg jag att jag hade tagit fel häst. Vilket misstag jag gjorde, och vad jag skämdes. Jag mådde dåligt över det väldigt länge.
Men när jag senare åkte hem och träffade den riktiga Híma så spelade det ingen roll längre. Hon var underbar i alla fall. Jag kunde stå och pussa på henne, men samtidigt vifta iväg henne så att hon inte skulle söka mer kontakt. Även se hur fint hon rörde sig.
Jag släppte att jag tagit fel häst. Idag känns det som ett misstag jag gjorde för längesedan, något i det förflutna. Jag har rätt häst, som rör sig fint och har en man som växer ut och håller på att bli fin igen. Jag återkommer till varför hon kliade av sig den.
För några dagar sedan fick jag kommentarer på bilderna som jag fotade i somras, på fel häst. Det stod vad den egentligen hette och krav på att bilderna skulle tags bort. Jag vägrade att ta bort dem och sökte genast upp ägaren och talade om att jag inte tänkte ändra. Jag har rätt till att ha bilderna där, texten är ändrad. Dock inget utskrivet namn, det spelar ingen roll för mig. Vem är så långt bak och observerar de bilderna? Nej, för mig är det oviktigt. Det finns många hästar i världen, den hästen är en i mängden. Men ägaren vill fortfarande att jag ska skriva dit namn. Varför ska jag göra det? Jag frågar mig det hela tiden. Vad spelar det för roll? Många kanske kollar den sidan, vad vet jag.
Men bilderna är mina, jag äger dem och har rätt att göra vad jag vill med dem. Gällande människor däremot är det annorlunda om man publicerar en bild med ansiktet tydligt.

Jag vill få bekräftat, visst är det inte jag som gör fel? Jag har fullkomligt rätt att behandla bilderna som jag gör. Vänligt nog ändrade jag texten, vilket jag kunde struntat i om jag ville.

Juste, anledningen till att Híma kliade av sig manen var att det var svårt att få upp henne i bra hull under våren. Hon fick helt enkelt dåligt imunförsvar och hennes kropp klarade inte av att ge näring, samtidigt försvara sig mot insekterna. Så hon har inte eksem på något vis. Nu är hon jättefin i sitt hull, så nu är det inget mer med det. Detta är väldigt vanligt med unghästar.

Jag vet inte riktigt varför jag skrev texten. Men vad gäller denna text finns det inga namn nämda, så påstår någon att det var fel av mig att skriva i den på min blogg så brister jag. Jag vet vad yttrandefrihetslagen innebär. Jag väljer faktiskt mina ord rätt så väl då jag skriver. En blogg är en blog. Nu känner jag mig frustrerad över detta, förmodligen därför som jag skrev.


Men det finns förvisso någon som får mig att le igen. Underbaring! (jag gillar att vara hemlighetsfull)


Som jag skrev i förra inlägget; Människan äro outgrundlig. Det måste vara något av det bästa jag skrivit tror jag.


Nu ska jag sova. Mina ögon säger till mig att det är det bästa, jag håller med dem. Kuddarna bakom min rygg flörtar också, så jag ska ragga upp dem en sväng.

Godnatt!
Kram Melina