Om du inte vill vara i mina öppna armar, vad är jag då? Om du inte söker tröst hos mig, vem är jag då?


Hur ska jag kunna stå på mina ben och bli stark när de omkring mig ständig faller på knä? Vem är jag som tror att jag själv kan vandra utan någon som ser efter? Varför tror jag att jag klarar strida utan någon vid min sida? Har jag någonsin haft någon vid min sida, eller är det en stark önskan som blivit till en inbillan?

Jag gömmer mig, jag flyr, jag förvränger. Men det andas ständigt i nacken på mig, det som bryter mig ner.


Jag är otrolig, men inte trolig.