Att inte kunna se de slag man ger andra, måste vara en stor personlig brist. Jag önskar att människor kunde lära sig att öppna sina ögon. De skrattar och hånar den som talar, för att den själv vill vinna på det. Men vad är det man vinner? Att man får de runt om att skratta också? De runt om som också skrattar, vad vill de få ut av det? Jag tror att man hela tiden vill vinna något, medvetet eller omedvetet. Men den utsatte, ser man inte dess blåmärken som ömmar för varje slag?
Männskligheten gör mig galen, fruktansvärt galen. Alla bör ha sina brister, det är så det ska vara. Men varför måste somliga brister vara så oerhört svaga och knappt finnas? Har detta med omognad att göra, eller är det något indviduellt?
Jag tror att jag talar om outvecklade människor som fortfarande ligger i det lägre stadiet, som inte har utvecklats till en människa med styrka. Det kan framstå som att de är självsäkra, att de vet vad de gör. Men de gör inte det. Endel ser det för mycket, och det tär på den. Att kunna se sina brister och samtidigt vara stark är nog den mest betydelsefulla styrkan.
  Jag kan nog inte påstå att jag är förbannat stark, men jag är på god väg. Jag ser mina brister, jag vet vad jag gör för fel. Antingen väljer jag att åtgärda dem, eller skiter jag i dem. För de flesta runt om mig ser inte skillnaden jag gör. De ser inte, för de ligger på det lägre stadiet. Men en dag hoppas jag att de ska förstå att det ytterligare finns ett stadie att nå till. Då de gör det så kommer de att bli lyckligare.


Be strong.
/Melina