Jag sitter och äter. Frida och jag tog lunch från stallet. Hon är den nya praktikanten här på Grim. Trevlans värre. Nu ska vi snart fixa i ordning i stallet och utanför, sen rida lite och greja. Marica, som äger plejset är på Åland med kiropraktorn.


Det är ganska skumt hur ensamheten har fått mig att tänka till. Jag har öppnat ögonen och tänker HUR FAN jag betett mig. Jag kan inte ångra mig och gå tillbaka, det misstag mitt blinda öga inte såg är något som jag får ta resten av livet. Men å andra sidan så kände jag så då. Hur jag ser på saken nu kan inte alltid vara densamma. Jag tror att jag var rädd. Det är svårt att inse när man är det, men senare ser man det eftersom den tiden är förbi och man kan i lugn och ro tänka igenom det. Men inte påverka det, det är redan förbi och lerlagt. Förhoppningsvis utrett och att ingen tagit skada. Tyvärr lämnade jag ett öppet sår och gick. Det kan jag aldrig gå tillbaka till och sy ihop igen, hur gärna jag än vill. Det är något som har naglats fast i mitt huvud, som påminner mig ständigt.


På Atlikursen ville jag hoppa av, ta en spade och gräva ner mig i gödselstacken - skit som skit. Men det gick väl rätt bra, men jag ville prestera bättre. Men nu ska jag ta tag i det jag lärt mig och göra det bra på egen hand i två veckor. Sen kommer mardrömmen tillbaka. Det är för att jag inte kan och att jag skäms.