God kväll
Jag vill verkligen hem nu. Tänk vad mysigt det är när man pyntar granen, äter god mat med familjen. Sedan tar man lite glögg och lussebullar, samt suktar efter en Aladdinask. Sen åkter man till släkten och firar jul. Mamma har avslöjat att hon har fixat en julklapp som jag verkligen kommer gilla, så bra den skulle bara sa hon. Det gör ju inte att man längtar mindre direkt. Just nu är jag något sugen på godis och mat, så jag längtar extra mycket. Men det är tre veckor kvar tills jag är hemma, Sen är det nyår, får inte glömmas att nämnas. Jag och vännerna ska hålla hus hos mig, så bra det ska bli! :)
Igår påbörjade min rumskompis oförberett en utflyttning från vårt rum. Det förvånade mig, men jag sade ingenting, vilket inte hon heller gjorde. Anledningen fick jag veta genom ett SMS ett par timmar senare. Vad ska jag säga? Jag känner mig lämnad och hundra saker till som jag inte ska säga här. Men jag har ju ett helt rum för mig själv... som är tomt och ekar. Det var inte jag som började med att inte prata i alla fall. Men det får vara, jag får bara leva med det. Men jag förnekar varken besvikelse eller att jag klandrar mig själv.
I fredags var vi på en föreläsning. Vi fick bara veta att det var något om Afrika. Typ rädda världen? Tänkte jag, men så var det inte riktigt. En kvinna börjar prata om en bok, som denne man tydligen har skivit, nu minns jag inga namn. Men han började i alla fall tala med en skånsk dialekt om Afrika för flera miljoner år sedan. Jag måste avsluta nu. Förmodligen kommer jag inte att skriva mer, men underbar föreläsning.
Kramkram i vinterkylan
/Melina
Nerd
Nu hade jag nog inget mera att skriva. Hejdå
/Melina
Vad var det jag sa?
Hur har mitt liv sett ut idag? Jag har halvsovit fram till tolv, sov ingenting direkt i natt. Varför vet jag inte. Nu sitter jag här och skriver, inget vettigt alls egentligen. Jag tror att det är musiken som klistrar mig fast här. Det är först efter ett tag som man inser att hela dagen har gått i spillo.
Jag har börjat inse att jag längtar hem. Det är någonting med att komma hem efter att man har varit borta en tid. Att träffa människor man träffar allt för sällan igen. Sen är man väl mer eller mindre uppskattad. Men vad kan jag göra åt det? Somliga gillar mig, somliga gör inte. Personligen tycker jag om att prata i hundraåttio och skratta som en tok. Sen sminka mig i timmar, och bara gå runt och fantisera om att jag är jättesnygg. Jo, men så kan man också göra. Men en sak är säker, jag gillar det. Det är viktigast.
Jag kom på något igår, det lyder så här;
"There is no God in heaven, there is no angels fallen from sky
We are all God over our selfs, and everyone gots the evil inside"
Det var nog inget nytt egentligen, men pricket över i:et är att engelskan är bra, den har alltså inte blivit rättad (hittills). 
Jag må kanske vara blind för det du vill att jag ska se
kanske inte finner rätta orden, glömmer bort det som
jag borde komma ihåg. Men jag är något av en egen
person, jag är formad efter min omgivning och ofta
ser du inte hur lika du och jag är. Lämna mig aldrig,
jag tycker om dig, oerhört. Så stå bredvid mig och
vi ska stå kvar tillsammans, springa tillsammans
Kommentera inte om du inte tänkte något.
/melina
Några få ord
till att få öppna ögonen och vänja sig vid vad de ser.
Snart börjar jag inse hur mycket jag har att förlora, hur mycket jag har att kämpa för, och hur många som står bakom mig. En känsla som börjar krypa längst ryggen på mig. Jag kan börja vandra och se på det som väntar mig längre fram. Att så få ord, med så mycket betydelse kan förändra så mycket. Jag har så mycket jag saknar, vill komma dit nu. Men jag behöver inte jäkta iväg. För jag har så mycket att uppskatta i den tillvaro jag lever i nu. Tack mina vänner för att jag får finnas. Tack
Just nu sitter jag och lyssnar på musik och äter skorpor. Funderar på om jag ska kasta bort denna dagen och bara dega inne, eller ut och rida. Det blåser ute och är allmänt trist väder. Så rida kanske inte blir en höjdare. Det hade varit kul att hitta på något kul ikväll också. Men det är ju söndag, då ska man ta det lugnt och göra ingenting. Vilket låter väldigt trevligt. Hade internet fungerat i mitt rum så hade jag nog tagit med datorn dit och halvsovit.
Detta blogginlägget blev nästan helt onödigt. På bilden förresten ser ni min sminkning jag hade på Halloween. Kladdkladd utan den minsta fantasi. Varm choklad framför någon film lät mysigt när jag tänker efter.
Farväl, nu blev jag tom på ord.
/Melina
hej
Vem är jag?
Hur ska jag kunna stå på mina ben och bli stark när de omkring mig ständig faller på knä? Vem är jag som tror att jag själv kan vandra utan någon som ser efter? Varför tror jag att jag klarar strida utan någon vid min sida? Har jag någonsin haft någon vid min sida, eller är det en stark önskan som blivit till en inbillan?
Jag gömmer mig, jag flyr, jag förvränger. Men det andas ständigt i nacken på mig, det som bryter mig ner.
Jag är otrolig, men inte trolig.
Jag vill.
Brister
Att inte kunna se de slag man ger andra, måste vara en stor personlig brist. Jag önskar att människor kunde lära sig att öppna sina ögon. De skrattar och hånar den som talar, för att den själv vill vinna på det. Men vad är det man vinner? Att man får de runt om att skratta också? De runt om som också skrattar, vad vill de få ut av det? Jag tror att man hela tiden vill vinna något, medvetet eller omedvetet. Men den utsatte, ser man inte dess blåmärken som ömmar för varje slag?
Männskligheten gör mig galen, fruktansvärt galen. Alla bör ha sina brister, det är så det ska vara. Men varför måste somliga brister vara så oerhört svaga och knappt finnas? Har detta med omognad att göra, eller är det något indviduellt?
Jag tror att jag talar om outvecklade människor som fortfarande ligger i det lägre stadiet, som inte har utvecklats till en människa med styrka. Det kan framstå som att de är självsäkra, att de vet vad de gör. Men de gör inte det. Endel ser det för mycket, och det tär på den. Att kunna se sina brister och samtidigt vara stark är nog den mest betydelsefulla styrkan.
Jag kan nog inte påstå att jag är förbannat stark, men jag är på god väg. Jag ser mina brister, jag vet vad jag gör för fel. Antingen väljer jag att åtgärda dem, eller skiter jag i dem. För de flesta runt om mig ser inte skillnaden jag gör. De ser inte, för de ligger på det lägre stadiet. Men en dag hoppas jag att de ska förstå att det ytterligare finns ett stadie att nå till. Då de gör det så kommer de att bli lyckligare.
Be strong.
/Melina
Ord
Vänner är såna som kommer och går. Det kan jag acceptera. Jag känner mig dock övergiven. Jag kan inte minnas när vi talade sist. Det sårar mig, men jag får helt enkelt acceptera att man inte kan älska alla. Nog med ord om det.
Se så hon står
hon lever sina år,
utan en tår.
Se så hon går
utan ett spår
hon lämnar sin åtrå.
/Melina
Impulsskrivande
Varför började jag med ett inlägg just nu då? Det dumma är att jag sitter och funderar, sen när jag börjar skriva så försvinner allt helt plötsligt. Speciellt då jag brukar hinna komma på andra tankar och så är de föregående borta.
Men jag vill passa på att säga att Dille gård är underbart. Vi kanske inte alltid har de (ursäkta mig) bästa lärarna och de roligaste lektioner. Men skolan är ändå så bra. För kolla på den härliga stämningen som är här. Jag tror (jag ser tyvärr inte allt) inte att det finns någon som blir mobbad. Man ser alltid en person som har någon att gå till, även om man kan bli lite fundersam ibland. Jag kan nästan bli förtvivlad över att se någon ensam. Men egentligen är det skönt att bara stänga verkligheten ute med musik och bara glo runt i datorn. Eller skriva, det är också rätt kul.
Nu är det dags att kuta till huset och klä om. Jag och Cajsa ska klä om.
PUSS OCH KÄRLEK
Stolt
Somliga bara påpekar det som är dåligt eller inte säger något alls. Det är hopplöst när man inte vet, endel kanske skiter i vilket men det gör inte jag. Varför gör jag inte det? Jo jag vill förmedla saker som påverkar andra. Känslor, inspiration och så vidare. Inte alltid jag gör det, men den uppmärksamme märker det ändå bara genom att se.
För dagen så har jag i princip helt sjutit ifrån mig depressition. Jag har ändrat mitt sätt att se saker på. Jag insåg hur hemskt dåligt man mår av att tänka negativt. Jag var helt beroende av att hela tiden bli uppmärksamad, så folk tröttnade väl och jag fick till slut ingenting. Därför såg jag det som att de inte var intresserad av mig längre. Men man behöver inte tala om allt, det vet jag. Tendenserna finns fortfarande. Man vill också vara den som folk kan komma och krama och bara uppskatta. Jag är nog inte riktigt den personen som egentligen är intresserad av allt klenande och dramatik. Därför struntar jag i det istället och tar vardagen och situationen som den är och accepterar den. (Jag kan inte påstå att det alltid är så här, men jag försöker.)
Jag kan nästan känna mig stolt över mig själv ibland. Tänka; "Vad bra hästen går nu, jag kanske är rätt bra ändå", eller; "Vad fin bilden blev, kanske inte så dålig på att fota ändå"
MEN i princip allt kan bli bättre, därför finns inte ordet perfekt inom ridning och fotning i min värld. Den ska inte vara där i alla fall.
Nu har jag skrivit av mig lite. Sådant kan vara skönt ibland. Veta att åsikterna finns öppen för andra så att de vet. Bara folk vet så känns det bra.
Ha det gott!
/Melina
Säg det
I sitt inre tackar och tackar man ibland av glädje. Minns stunder som förgyllar tillvaron och blir minnen för livet. Tacksamhet är något som kanske inte alltid verkligen visas, men jag är övertygad om att den mer eller mindre döljer sig hos alla. Det är något som jag tycker är viktigt för att man ska vara värd det man får.
Ta de underbara medmänniskor som finns. De är tyvärr sällsynta, men de som finns kan också vara de som räddar liv. Så få ord, så få tankar kan göra så mycket betydelsefullt. Även om du inte märker det direkt så kan de är små snälla orden vara de som räddar någons dag.
Tycker du att något är fint - säg det.
Skoldagarna hittills har varit väldigt lugna. Det känns som att jag borde passa på att njuta, för snart bryter nog det stressande, ångerstfylla helvetet ut. Okej, så illa kanske det inte är, men det låter så på alla. Jag är tröttl och vill sova. Har lekt med bilder nu ett tag, det tröttar ut. Tack och lov heter de duga, så all energi är inte förgäves.
Imorgon ska jag ta itu med fjärrhjälp på dator hemma och plocka på mig bilder från SM som jag inte har här. Sen kommer mina bilder pryda SIFs hemsida utmärkt :) Hurra hurra!
Johanna och Malin väntar där uppe, och min säng skriker desperat efter mig. Kanske bäst att jag gör alla till lags för en gångs skull. ;)
Må väl.
/Melina
Funderingar
Fluga har inga skor, för det kommer nya till hennes hage :) Men Malin ville gärna gå ut och gå med henne, GULD värt <3 Precis vad hon behöver. För ryyyyyyggen, den karpiga ryggen. Jag var lite osäker förut, bara helt plötsligt på hur jag skulle göra med henne, ifall jag hade råd att ge henne behandlig, utöver alla andra kostnader. Kanske jag tog det lite stort. Det kanske kan bli bra. Ska prova att ta hovkratsar längst ryggen och se om hon blir bättre på svanka under några veckor. Jag hoppas det, jag vill att hon ska bli bättre, det har redan blivit bättre. Men hur mycket bättre kan det bli? Hon är en underbar häst, kanske inte gångarter som håller högt, men kanske passen. Stilpass kanske skulle vara något för oss. Hon är inte så snabb den lilla skruttan. Fast att hon är låst i ryggen kanske hindrar henne för att ta ut på stegen mer, vem vet. Men jag har Híma, hon är fin. Det är inte långt kvar tills hon och Naffe kommer hem, ska bli kul att se dem! Jag missar tyvärr insläppet hemma hos de hästarna som redan är där, förmodligen visar hon en bra sida från sig då. Mamma blir tvingad att fota för sitt liv!
Jag åker förresten hem om kanske en måndag. Jag saknar alla där hemma. Synd att alla inte kunde vara på ett ställe, men då kanske det skulle bli för mycket. Jag har lite svårt att bli låst, jag erkänner det är så det är. Här finns alla hela tiden och jag kan komma och gå. Det är nästan så jag vill ha det, men samtidigt utan att göra någon illa.
Vi strider, jag lägger mig, du går. Tack du sårar
Må väl kära läsare, du får gärna vinka eller nått.
/Melina
Se framåt
Det är ganska skumt hur ensamheten har fått mig att tänka till. Jag har öppnat ögonen och tänker HUR FAN jag betett mig. Jag kan inte ångra mig och gå tillbaka, det misstag mitt blinda öga inte såg är något som jag får ta resten av livet. Men å andra sidan så kände jag så då. Hur jag ser på saken nu kan inte alltid vara densamma. Jag tror att jag var rädd. Det är svårt att inse när man är det, men senare ser man det eftersom den tiden är förbi och man kan i lugn och ro tänka igenom det. Men inte påverka det, det är redan förbi och lerlagt. Förhoppningsvis utrett och att ingen tagit skada. Tyvärr lämnade jag ett öppet sår och gick. Det kan jag aldrig gå tillbaka till och sy ihop igen, hur gärna jag än vill. Det är något som har naglats fast i mitt huvud, som påminner mig ständigt.
På Atlikursen ville jag hoppa av, ta en spade och gräva ner mig i gödselstacken - skit som skit. Men det gick väl rätt bra, men jag ville prestera bättre. Men nu ska jag ta tag i det jag lärt mig och göra det bra på egen hand i två veckor. Sen kommer mardrömmen tillbaka. Det är för att jag inte kan och att jag skäms.
Hej på dig
"För att korta sig måste hästen kunna länga sig". Väldigt fyndigt sagt och funkar bra. Om jag säger så här;
När vi kortar hästen och kräver att den ska kunna få en snygg hållning så kanske vi kräver för mycket. För vart får hästen muskler till det ifrån? Hur ska den kunna hålla sig mjuk i de musklerna om den inte får lära sig att slappna av i en längre form? Precis vad jag säger. Det första jag fick lära mig var att behärska detta. Leda hästen med ett kraftigt tygeltag och ställning innåt tills den gav efter och sökte sig neråt. Åhu vad svårt det var att hålla koll då den sprang åt alla håll, man skulle ge efter precis då den hittade rätt väg. Nu när jag känt på känslan så vet jag vad jag ska sträva efter. Jag styr då alltså med ben och kropp. Stannar med mage och tryckande knän och ställer med tyglarna.
Så gott folk, ryttare, läng din häst så kan du också korta din häst korrekt. Låt den sträcka på ryggmusklerna utan att bli framtung, för det blir den inte då du gör rätt.
På mina ensamma kvällar i min sköna lilla säng har jag läst Illustrerad Vetenskap. Forskare ska ta de bästa generna så vi får de bästa barnen hit och de styr duvors hjärnor dit. De skriver om stenar med runskrift som jag inte fattar någonting av varför den artikeln står där och är meningslös. De försöker komma på ett sätt för människan att ligga i koma, och får oss lata stackars läsare att känna oss dåliga med sina artiklar om att människan är skapad till att röra sig och inte sitta vid datorn. Puckon som jag borde inte läsa tidningar som Illustrerad Vetenskap, jag tror ju på allt! Men spännande och nyhetsväckande läsing på hög nivå. Mhm
Nu ska jag gå ut och ge Monnet, Nikita och Frosti lite käk.
Hejdå, glöm inte att ringa ;D
(Hingsten Oskar som ser ut som en Lena Furberg häst, inte bra kvalité, jag VET)
Vecka 32
Ordet är underbart, underbart och underbart! Hela denna veckan tillbringade jag i ett underbart gammalt hus i skogen med Julia, Märta, Mimmi, Loffe, Babbis och Persson.
När vi kom fram efter ett långt körande i skogen så pep jag. Vilket underbart hus! Vi drog in packningen och fann oss till rätta. Jag tror att vi sammanlagt hade 8-9 flak med öl, plus vin, mintu och sånt. Nu kanske ni tror att vi är desperata ungdomar som bara är ute efter att supa skallen av oss. Men det handlade så mycket mer om det. Bara umgänget var underbart, känslan och friheten. Förresten så får man passa på att leva livet när ungdomen fortfarande är inne, så man får erfarenhet att förbjuda sina barn om sen. Precis som föräldrar gör. Vi var och kollade övervåningen första dagen. Jag blev kär! Jag trivdes om något där uppe. Även om det var gaammalt, dammigt och inga möbler. Mys pys var det.
När jag stod i duschen andra dagen hörde jag att de lagade mat där ute, lukten av något stekt. Märta ropar på mig att det är mat. Är det inte helt skumt så vi är? Precis som när ens föräldrar ropar, så gör även vi. När vi satt vid bordet och åt, det var som en stor familj. Med små pojkar som leker med maten och vi andra skrattar. Alla hade vaknat tidigt (utom Persson) eftersom Loffe var uppe tidigt och hoppade och tjöt. Som en liten kattunge som lever ett jävla liv på morgonen som Julia så fint uttryckte det.
Somliga dagar tog vi det lite mer lugnt, andra dagar hoppade vi omkring halvnakna och dansade skiten ur oss. Det var kul. Inte nog med hur mycket bilder vi tog på övervåningen, så fint det var där uppe. Vi skrämde även upp varandra mitt på natten genom att jag gick på övervåningen och levde liv. Det var sköj. Hela fredagen spenderade vi framför TVn. Det var skönt, fy vad lata vi var. Vi kom även på att drickan höll på att ta väldigt mycket slut. Så på lördagen var det dags att ta fram sminket och duscha. Persson letade desperat efter mer dricka. Det löste sig, ett gäng kom och festade med oss. Trevligt var det med.
Men det värsta som har hänt på jävligt länge var att min kamera fick problem och ville inte funka. Vad som hände vet jag inte. Jag litar ju på att ingen råkade tappa den eller något. Så vad som hände och varför vet jag inte. Det är synd. Så nu kan jag inte fota. Så lycklig jag är. INTE.
Onödigt inlägg
Ibland får jag ett humörsryck. Jag vet inte om jag är arg, ledsen, förtvivlad, trött eller vad som helst. Jag skriker åt dem som inte något illa gjort. Grinig bara. Kanske det inte funkar att alltid försöka vara på bra och öppet humör.
Saken blir inte bättre av att jag inte kan rida. Vad har jag gjort? Varför var jag så dum? Tur att jag alltid är såå smart *HOST*. (För er som inte vet, släppte in mitt brunstiga sto (visste inte att hon brunstade) till två valacker. Som jagade järnet på henne. Hon tappade en sko och en bit av hoven, så jag vågar inte rida. Jag vågar inte ringa till... heller. :( Vad gör jag? Vi har hovslagartorka) Tårarna bara kommer vid tanken på henne. Varför har jag häst ifrågasätter jag mig ibland? Jag kan ju inte, jag är ju bara dumdumdumdum. Allt är väl inte så illa som det låter, men jag uppfattar det så. Sen att det känns som om folk tycker att jag är helt hjärndöd och korkad känns inte bättre. Jag försöker att vara mogen och ta bra beslut. Men det går inte. Folk har en bestämd uppfattning om mig. Jag vet det, bara vet det. Vet ni vad? Jag förtjänar nog ingenting. Inte min kamera, inte mina hästar, inte något. SKRÄP ÄR JAG. Dessutom har jag gått upp i vikt. Fet är jag, I MINA ÖGON, I MIN SPEGEL. Så.
Jag skiter i att detta blev ett onödigt negativt inlägg, men nu är det så. Sanningen svider väl alltid.
Tha photojobb
Vi lånar inte längre
Izzi o dadda
Jag har funderat på det här med snarkning. Jag disskuterade med mamma och pappa som tyckte si och så, men jag står fast vid vad jag kom fram till!
Alla typer av djur, inklusive människor är utsatta för att bli byten. Då, speciellt under sömn så måste ju alla ha eller haft i ursprung att skydda sig själv genom diskret tystnad. Men vi människor snarkar! Vi var väl lika utsatta för att bli byten som vilket djur som helst? Varför snarkar människan? Har vi totalt mist vårt ursprung? Har vi verkligen sån makt och skydd att vi kan ligga och snarka högt? Det känns helt fel, eller så är vi så högt utvecklande att vi kan snarka då vi vet att vi har skydd. Medan det tar långt tid för djur att ändra på sådant.
Nä, detta med snarkning förstår jag mig inte på. Tycker att det är helt onödigt, jag som verkligen inte kan sova när någon snarkar, men när tvättmaskiner gör jordbävning i hela huset så sover jag. Skumt
Jag tror att jag sover på detta. Ska se om Sudden vill dela säng med mig och Izzi :)
Nattinatti
Tävling.
Snart är det dags att börja räkna ner timmarna till Lördag morgon. Jag känner mig inte alls så förberedd som det var tänkt. Vi har tappat så mycket som egentligen skulle ha varit så mycket mer nu. Men, jag får göra det bästa av situationen - tunga boots i T1n. Även om hon inte orkar gå på i ökad så har vi i alla fall en kort bra tölt med lyft. Vi tävlar bara en gång, jag tycker att jag kan få fuska och sen köra ordentligt efteråt. Rakt bett var inte Flugas grej, jag gav henne ett par gånger, men hon envisades med att protestera. Så jag red med det vanliga tredelade och allt blev bättre. Idag blev det dock stång, vilket det nog också blir till tävlingen. Utan spänd kedja så klart. Så länge hästen trivs så tycker jag att det är ett bra bett. Det finns ju fler kriterier som jag har för att ha bettet, men trivseln är viktigast.
Jag är trött, mucho trött. Imorgon är en viktig dag typ. Först ska en tjej kolla på Lysa. Hon sover i långnäs inatt och imorgon natt. Så det blir nog farväl Lysa, kanske. Sen ska jag rida för Gisli på Strokkurbanan. Mehehe, det blir nog vila för Flug på fredag, så alla muskler hinner att återhämta sig. De senaste dagarna har blivit mycket gångartsträning, spec tölt.
Nu ni tappra människor som orkar läsa mitt strunt, ska jag avsluta detta inlägget. I brist på något att skriva. 
